torsdag 10 augusti 2006 -
Vilken dag! Precis när vi vaknat i morse till ännu en varm solig dag tog jag med mig Kajsa till bryggan för att bada. Hon simmade efter pinnar som en tokig och hade jättekul, jag passade också på att ta ett dopp. När hon hämtade sin sista pinne blev någonting fel, hon kom upp på bryggan och var som tokig, skrek, kved och klöste sig själv i munnen och jag blev livrädd. Hon kräktes och jag trodde att hon kanske blivit stucken av en geting i munnen och höll på att svullna upp och kvävas eftersom hon hade svårt att andas. Hon fortsatte klösa sig själv och började blöda både om tassarna och munnen och gav ifrån sig fruktansvärda ljud. Jag fick inte bära henne så jag släpade henne med mig i kopplet till tomten i min blöta bikini, kollade om hon fortfarande levde och fick luft, kastade på mig kläder, ringde i vild panik H och sa åt honom att möta mig hos Veterinärkliniken och kastade in Kajsa och mig i bilen för att köra i ilfart till stan och veterinären. Hela tiden klöste Kajsa sig själv och rosslade, pep och ylade och jag var totalt skräckslagen och tänkte att nu dör hon. Jag körde alldeles för fort och försökte samtidigt tala lugnande till Kajsa i baksätet som pep och ylade och for runt som en tokig. Hela tiden snurrade tankarna om vad som hade hänt, vad som kunde vara fel och aldrig har de två milen in till stan känts så långa.
H mötte upp utanför veterinären och vi fick komma in genast med Kajsa. Veterinären lyckades trots Kajsas vilda klösande se in i halsen och lokaliserade en pinne som satt fast på tvären i halsen. Efter två sprutor lugnande så att Kajsa däckade helt kunde hon ta bort pinnen ur Kajsas hals och rädda vår älskling. Det var ingen liten pinne som fastnat heller, utan en rejäl bit. Så nu har Kajsa simmat efter sin sista pinne, efter den här pärsen så kommer hon få simma efter bollar istället, om hon nu vågar sig ut i vattnet igen. Jag skakade fortfarande när vi gick ut från kliniken och undrade inombords om det inte skulle gå att få lite lugnande till upprörda mattar också hos veterinären. H tog det hela lite mer sansat, men så hade han ju inte vansinneskört två mil med en rosslande halvkvävd hund i baksätet heller. Vi fick order om att Kajsa skulle vila resten av dan och bara äta mjuk föda (hon vill inte äta alls, vilket är förståeligt, hon måste ha enorma skavsår i halsen efter pinnen och ont i munnen efter att hon klöst sig själv i den.)
1050 kronor kostade veterinärbesöket. I det här läget så var det naturligtvis värt det, jag hade gärna betalat 10 000 för att få Kajsa frisk och levande tillbaka, men som vanligt har vi inte gott om pengar så denna utgift grävde ett enormt hål i kassan. Vi fick ta av pengar som vi sparat för att H ska kunna betala sin kvarskatt på 2000 kr.
Jag var och matade syrrans katt eftersom hennes familj tillsammans med mamma och pappa är i Björkliden på semester. H har matat katten ett par dagar, men i dag var det min tur. Jag vattnade även mamma och pappas blommor, rätt så smidigt eftersom dom bor på samma gata.
Eftersom jag lämnade Björsund i vild panik och inte fick med mig något annat än handväskan så kunde jag inte stanna i stan, jag hade inte mina mediciner eller glasögon med mig, så efter att ha uträttat mina ärenden så åkte jag hem och hämtade Kajsa, som egentligen ville ligga kvar i dubbelsängen och sova, och åkte ut igen. Kajsa har sovit hela dagen, hon vill inte ens gå ut och kissa. Antar att hon är helt slut efter detta äventyr. Jag har också sovit ett par timmar, även jag blev sliten av all sinnesrörelse, så vi har sovit ikapp.
Jag blev så rädd där nere på bryggan, skräcken var obeskrivlig, jag var tämligen övertygad om att vi inte skulle hinna in till stan i tid för att "rädda" henne. Tanken på att Kajsa faktiskt är dödlig och inte alltid kommer finnas i våra liv gör mig stel av skräck. Jag som aldrig förstått hur stark kärleken till ett djur faktiskt kan vara börjar nu inse allvaret.
Som tur är så ligger hon är bredvid mig och snusar och är i hög grad levande, men ändå. Vilken pärs.
H mötte upp utanför veterinären och vi fick komma in genast med Kajsa. Veterinären lyckades trots Kajsas vilda klösande se in i halsen och lokaliserade en pinne som satt fast på tvären i halsen. Efter två sprutor lugnande så att Kajsa däckade helt kunde hon ta bort pinnen ur Kajsas hals och rädda vår älskling. Det var ingen liten pinne som fastnat heller, utan en rejäl bit. Så nu har Kajsa simmat efter sin sista pinne, efter den här pärsen så kommer hon få simma efter bollar istället, om hon nu vågar sig ut i vattnet igen. Jag skakade fortfarande när vi gick ut från kliniken och undrade inombords om det inte skulle gå att få lite lugnande till upprörda mattar också hos veterinären. H tog det hela lite mer sansat, men så hade han ju inte vansinneskört två mil med en rosslande halvkvävd hund i baksätet heller. Vi fick order om att Kajsa skulle vila resten av dan och bara äta mjuk föda (hon vill inte äta alls, vilket är förståeligt, hon måste ha enorma skavsår i halsen efter pinnen och ont i munnen efter att hon klöst sig själv i den.)
1050 kronor kostade veterinärbesöket. I det här läget så var det naturligtvis värt det, jag hade gärna betalat 10 000 för att få Kajsa frisk och levande tillbaka, men som vanligt har vi inte gott om pengar så denna utgift grävde ett enormt hål i kassan. Vi fick ta av pengar som vi sparat för att H ska kunna betala sin kvarskatt på 2000 kr.
Jag var och matade syrrans katt eftersom hennes familj tillsammans med mamma och pappa är i Björkliden på semester. H har matat katten ett par dagar, men i dag var det min tur. Jag vattnade även mamma och pappas blommor, rätt så smidigt eftersom dom bor på samma gata.
Eftersom jag lämnade Björsund i vild panik och inte fick med mig något annat än handväskan så kunde jag inte stanna i stan, jag hade inte mina mediciner eller glasögon med mig, så efter att ha uträttat mina ärenden så åkte jag hem och hämtade Kajsa, som egentligen ville ligga kvar i dubbelsängen och sova, och åkte ut igen. Kajsa har sovit hela dagen, hon vill inte ens gå ut och kissa. Antar att hon är helt slut efter detta äventyr. Jag har också sovit ett par timmar, även jag blev sliten av all sinnesrörelse, så vi har sovit ikapp.
Jag blev så rädd där nere på bryggan, skräcken var obeskrivlig, jag var tämligen övertygad om att vi inte skulle hinna in till stan i tid för att "rädda" henne. Tanken på att Kajsa faktiskt är dödlig och inte alltid kommer finnas i våra liv gör mig stel av skräck. Jag som aldrig förstått hur stark kärleken till ett djur faktiskt kan vara börjar nu inse allvaret.
Som tur är så ligger hon är bredvid mig och snusar och är i hög grad levande, men ändå. Vilken pärs.
Kommentarer
Trackback
