Lördag 13 maj 2006 - Seg sirapsdag
Är ute i stugan igen. Kajsa ligger vid mina fötter som vanligt. Hon börjar sakta men säkert vänja sig vid sänglamporna och skakar inte längre av rädsla varje kväll. Men hon är väldigt uppmärksam på dem och hoppar helst när från sängen och sover i soffan när det blir för mörkt.
H är hemma i lägenheten och är sjuk. Han skulle ha jobbat hela helgen men istället fick han feber och blev sjuk. I går var han riktigt dålig och jag frågade flera gånger om han ville att jag skulle stanna hemma hos honom istället för att åka till Björsund, men han tyckte att jag skulle åka ut ändå eftersom han ändå inte orkade vara så särskilt mycket till sällskap. Känns inte riktigt bra att veta att han är sjuk och emlig och att jag inte är hemma och tar hand om honom. Jag handlade hem lite sjukmat åt honom innan jag åkte ut, svartvinbärssaft, bananer, kräm, mjölk och frysta pizzor att slänga in i ugnen att värma. Jag har pratat med honom i telefon ett par gånger och han säger att han är okej, men låter verkligen sjuk.
Själv har jag varit pigg i flera dagar, så pass pigg att jag nästan inbillade mig att jag blivit frisk och kunde börja söka efter ett jobb och börja leva som vanligt igen. Tyvärr hann verkligheten ifatt igår efter en heldag på stan, med biblioteksbesök, två timmars strövande för att titta i olika affärer och ett möte med Verksam. Jag var pigg tills jag kom hem och skulle packa ihop allt jag skulle ha med mig ut till stugan, väl här ute var krafterna fullständigt borta och jag sjönk ner i soffan och upptäckte att hela rummet snurrade. Somnade som en sten och sov i tre timmar och vaknade med den välkända värken (som en molande träningsvärk) som ett faktum i mina stela lemmar.
I dag höll jag knappt på att ta mig upp ur sängen, utan fick ta en kort promenad med Kajsa och sedan gå och lägga mig igen efter att ha tagit värktabletter. Hela dagen har fortsatt likadant, jag är trött och seg, det är som att vandra runt med träningsvärk i sirapssmet.
Jag har med andra ord legat på sängen nästan hela dagen och lyssnat bokband. Inte orkat läsa och inte orkat brodera. Jag tog mig samman under en timme och fixade pulvermos som jag åt till en burk med makrill i tomatsås, min ständigt populära "nödmiddag". Sedan försökte jag olja teakstolarna, men det var för jobbigt så jag gav upp efter en halv stol.
Tja, så denna dag är inte mycket att orda om, bättre att berätta om gårdagen.
Jag gick som sagt runt på stan halva dagen och njöt av att det var soligt och varmt, samt roade mig med att kolla på folk och spana in saker som jag inte har råd att köpa. Jag köpte trots mina sviktande försök att banta en mjukglass som jag satt i solen och åt. Försvarade mig med att det var så härligt väder och att jag ännu inte ätit en mjukglass i år... jag är tyvärr väldigt bra på att övertyga mig själv om att vara onyttig, min egen värsta fiende. Hur som så var glassen god och med det var jag väldigt nöjd.
Jag var och kikade i den broderiaffär som ligger nere på stan, men kom fram till att jag inte tycker om den. Den är tråkig och opersonlig och jag tycker inte om kvinnan som jobbar där, så jag tänker i fortsättningen besöka den andra trevliga broderiboden i stan eller handla på via nätet.
Mötet med Verksam gick bra. De hade fått en rapport från Arbetspsykologen som i enlighet vad vi kom fram till under vårt möte, tyckte att Verksam med sina 10 timmar i veckan var lite för mycket för mig och att han rekommenderade att jag skulle börja på arbetsdags i stället, där nivån av arbete anpassas mer efter mina förutsättningar.
Verksam gick helt på arbetspsykologens linje så mötet gick ut på att min handläggare på Verksam ska skriva en slutrapport till Försäkringskassan och överföra mig till Arbetsdags.
Det är mycket pappersarbete och allting tar sådan tid, vilket känns frustrerande, men samtidigt verkar det inte finnas något smidigt sätt att komma runt det, det gäller att ha tålamod. Nu ska jag ringa min nya handläggare (för nu måste jag byta handläggare IGEN eftersom Arbetsdags tillhör en annan arbetsgrupp inom FK än Verksam) och planera för ett studiebesök på Arbetsdags som ska sätta upp mig på en väntelista så att jag kan få tillgång till deras åtgärder. Väntetiden är för närvarande ungefär tre månader.
Just nu känns väntetiden inte så störande, jag vill gärna tillbringa sommaren här ute på landet.
Det som var tufft med detta möte var/ är bemötandet av mig som människa. En av handläggarna på Verksam som jobbar åt Arbetsförmedlingen har uppfattningen att det är min psykiska hälsa som hindrar mig från att jobba, jag har försökt förklara men jag märker tydligt att han inte förstod. Han var inte otrevlig eller försökte "trycka till" mig, utan mer en missuppfattning som jag inte kan få honom att ändra mening om. Han skulle behöva en snabb kurs i vad Fibromyalgi är eller ännu hellre få tillbringa ett par veckor i min kropp. Det är så svårt att få utomstående att förstå att det som stoppar mig är en förlamande sjuk trötthet som är oerhört svår att beskriva tillsammans med muskelvärk och en kropp som inte samarbetar. Det är uthålligheten som brister och förmågan att "klara" en hel dag utan pauser och vila.
Det känns som handläggaren jag åsyftar tror att jag inte känner mig mogen för att jobba, att jag är rädd för att komma tillbaka till arbetsmarknaden, rädd för att misslyckas och att detta "hindrar" mig. Han tror att jag behöver träna på att vara med i sociala sammanhang. Hans teori är att om jag kommer i gång försiktigt så kommer jag upptäcka att det inte är farligt ute i "det riktiga livet" och när jag väl upptäckt det så kommer jag kunna fortsätta min yrkeskarriär som journalist.
För ett par år sedan när fibro var nytt för mig och jag kämpade med acceptera diagnosen och mig själv så skulle jag ha blivit dödligt sårad över att handläggaren inte förstod och kanske försökt skriva ett brev till honom för att förklara. Då kändes det absolut livsviktigt att bli "rätt" behandlad och "rätt" bemött. Nu har jag på något sett gett upp. Inte enbart i negativ mening, jag har snarare insett att all ilska över oförstående läkare och ignoranta medmänniskor, handläggare, myndighetspersoner, inte leder någon vart. Huvudsaken är att JAG vet hur jag mår och vad det beror på, att JAG inte börjar tro att jag är galen och blir deprimerad av att ständigt vara missförstådd. Fibromyalgi är en väldigt knepig sjukdom och jag tror att nästan alla med Fibromyalgi har relativt olika symptom och då är det inte så konstigt att det är svårt för någon som inte vet särskilt mycket om sjukdomen att förstå hur den påverkar just mig.
Jag skulle naturligtvis kunna försöka förklara, men när någon har en förutfattad mening så är det väldigt svårt att få denne att avvika från sin uppfattning.
Nu blev mötet med Verksam och denne handläggar ändå till min fördel eftersom han oavsett anledning tyckte (precis som jag) att Verksams 10 timmars arbete per vecka var i överkant och att jag ska förflyttas till Arbetsdags. Så hur han nu än såg/ser på mig så kommer jag fortsätta till nästa instans och förhoppningsvis nå mitt mål om att få arbetsträna i den takt jag tror att jag klarar av.
I torsdagskväll var jag och grattade min systerson som fyllde 14 år. Han är så rar, så mycket tonåring, och jag vill bara krama honom, men det får jag förstås inte, ;-)
Han fick 300 kr i present, det är svårt att köpa någonting åt honom, han önskar sig mest dyra spel, Han fick ett presentkort på bio med popcorn och hamburgare också som han kan inkassera vid senare tillfälle. Det vill säga när vi har lite mer pengar än just nu. Hoppas han väljer en film som jag också tycker är bra, det är så kul att gå på bio.
Just det, en bra sak hände faktiskt i dag! Jag fick ett mess från min bästa kompis N som håller på att röja ur sin farmors dödsbo, hon undrade om jag ville ha en symaskin. En Husqvarna. Hennes farmor har varit sömmerska så jag antar att det är en bra maskin och jag tackade självklart JA. Jag har önskat mig en symaskin i flera år, jag köpte en begagnad för några år sedan, men den fungerade aldrig särskilt bra, så i sista flytten kasserade jag den. Sedan dess har jag till och från gått och drömt om en ny symaskin med dom är löjligt dyra, så det har inte blivit någon. Nu kommer jag alltså snart att få en och kan kanske göra verklighet av att börja sy lite mer invecklade saker än fålla gardiner och lägga upp byxor.
H är hemma i lägenheten och är sjuk. Han skulle ha jobbat hela helgen men istället fick han feber och blev sjuk. I går var han riktigt dålig och jag frågade flera gånger om han ville att jag skulle stanna hemma hos honom istället för att åka till Björsund, men han tyckte att jag skulle åka ut ändå eftersom han ändå inte orkade vara så särskilt mycket till sällskap. Känns inte riktigt bra att veta att han är sjuk och emlig och att jag inte är hemma och tar hand om honom. Jag handlade hem lite sjukmat åt honom innan jag åkte ut, svartvinbärssaft, bananer, kräm, mjölk och frysta pizzor att slänga in i ugnen att värma. Jag har pratat med honom i telefon ett par gånger och han säger att han är okej, men låter verkligen sjuk.
Själv har jag varit pigg i flera dagar, så pass pigg att jag nästan inbillade mig att jag blivit frisk och kunde börja söka efter ett jobb och börja leva som vanligt igen. Tyvärr hann verkligheten ifatt igår efter en heldag på stan, med biblioteksbesök, två timmars strövande för att titta i olika affärer och ett möte med Verksam. Jag var pigg tills jag kom hem och skulle packa ihop allt jag skulle ha med mig ut till stugan, väl här ute var krafterna fullständigt borta och jag sjönk ner i soffan och upptäckte att hela rummet snurrade. Somnade som en sten och sov i tre timmar och vaknade med den välkända värken (som en molande träningsvärk) som ett faktum i mina stela lemmar.
I dag höll jag knappt på att ta mig upp ur sängen, utan fick ta en kort promenad med Kajsa och sedan gå och lägga mig igen efter att ha tagit värktabletter. Hela dagen har fortsatt likadant, jag är trött och seg, det är som att vandra runt med träningsvärk i sirapssmet.
Jag har med andra ord legat på sängen nästan hela dagen och lyssnat bokband. Inte orkat läsa och inte orkat brodera. Jag tog mig samman under en timme och fixade pulvermos som jag åt till en burk med makrill i tomatsås, min ständigt populära "nödmiddag". Sedan försökte jag olja teakstolarna, men det var för jobbigt så jag gav upp efter en halv stol.
Tja, så denna dag är inte mycket att orda om, bättre att berätta om gårdagen.
Jag gick som sagt runt på stan halva dagen och njöt av att det var soligt och varmt, samt roade mig med att kolla på folk och spana in saker som jag inte har råd att köpa. Jag köpte trots mina sviktande försök att banta en mjukglass som jag satt i solen och åt. Försvarade mig med att det var så härligt väder och att jag ännu inte ätit en mjukglass i år... jag är tyvärr väldigt bra på att övertyga mig själv om att vara onyttig, min egen värsta fiende. Hur som så var glassen god och med det var jag väldigt nöjd.
Jag var och kikade i den broderiaffär som ligger nere på stan, men kom fram till att jag inte tycker om den. Den är tråkig och opersonlig och jag tycker inte om kvinnan som jobbar där, så jag tänker i fortsättningen besöka den andra trevliga broderiboden i stan eller handla på via nätet.
Mötet med Verksam gick bra. De hade fått en rapport från Arbetspsykologen som i enlighet vad vi kom fram till under vårt möte, tyckte att Verksam med sina 10 timmar i veckan var lite för mycket för mig och att han rekommenderade att jag skulle börja på arbetsdags i stället, där nivån av arbete anpassas mer efter mina förutsättningar.
Verksam gick helt på arbetspsykologens linje så mötet gick ut på att min handläggare på Verksam ska skriva en slutrapport till Försäkringskassan och överföra mig till Arbetsdags.
Det är mycket pappersarbete och allting tar sådan tid, vilket känns frustrerande, men samtidigt verkar det inte finnas något smidigt sätt att komma runt det, det gäller att ha tålamod. Nu ska jag ringa min nya handläggare (för nu måste jag byta handläggare IGEN eftersom Arbetsdags tillhör en annan arbetsgrupp inom FK än Verksam) och planera för ett studiebesök på Arbetsdags som ska sätta upp mig på en väntelista så att jag kan få tillgång till deras åtgärder. Väntetiden är för närvarande ungefär tre månader.
Just nu känns väntetiden inte så störande, jag vill gärna tillbringa sommaren här ute på landet.
Det som var tufft med detta möte var/ är bemötandet av mig som människa. En av handläggarna på Verksam som jobbar åt Arbetsförmedlingen har uppfattningen att det är min psykiska hälsa som hindrar mig från att jobba, jag har försökt förklara men jag märker tydligt att han inte förstod. Han var inte otrevlig eller försökte "trycka till" mig, utan mer en missuppfattning som jag inte kan få honom att ändra mening om. Han skulle behöva en snabb kurs i vad Fibromyalgi är eller ännu hellre få tillbringa ett par veckor i min kropp. Det är så svårt att få utomstående att förstå att det som stoppar mig är en förlamande sjuk trötthet som är oerhört svår att beskriva tillsammans med muskelvärk och en kropp som inte samarbetar. Det är uthålligheten som brister och förmågan att "klara" en hel dag utan pauser och vila.
Det känns som handläggaren jag åsyftar tror att jag inte känner mig mogen för att jobba, att jag är rädd för att komma tillbaka till arbetsmarknaden, rädd för att misslyckas och att detta "hindrar" mig. Han tror att jag behöver träna på att vara med i sociala sammanhang. Hans teori är att om jag kommer i gång försiktigt så kommer jag upptäcka att det inte är farligt ute i "det riktiga livet" och när jag väl upptäckt det så kommer jag kunna fortsätta min yrkeskarriär som journalist.
För ett par år sedan när fibro var nytt för mig och jag kämpade med acceptera diagnosen och mig själv så skulle jag ha blivit dödligt sårad över att handläggaren inte förstod och kanske försökt skriva ett brev till honom för att förklara. Då kändes det absolut livsviktigt att bli "rätt" behandlad och "rätt" bemött. Nu har jag på något sett gett upp. Inte enbart i negativ mening, jag har snarare insett att all ilska över oförstående läkare och ignoranta medmänniskor, handläggare, myndighetspersoner, inte leder någon vart. Huvudsaken är att JAG vet hur jag mår och vad det beror på, att JAG inte börjar tro att jag är galen och blir deprimerad av att ständigt vara missförstådd. Fibromyalgi är en väldigt knepig sjukdom och jag tror att nästan alla med Fibromyalgi har relativt olika symptom och då är det inte så konstigt att det är svårt för någon som inte vet särskilt mycket om sjukdomen att förstå hur den påverkar just mig.
Jag skulle naturligtvis kunna försöka förklara, men när någon har en förutfattad mening så är det väldigt svårt att få denne att avvika från sin uppfattning.
Nu blev mötet med Verksam och denne handläggar ändå till min fördel eftersom han oavsett anledning tyckte (precis som jag) att Verksams 10 timmars arbete per vecka var i överkant och att jag ska förflyttas till Arbetsdags. Så hur han nu än såg/ser på mig så kommer jag fortsätta till nästa instans och förhoppningsvis nå mitt mål om att få arbetsträna i den takt jag tror att jag klarar av.
I torsdagskväll var jag och grattade min systerson som fyllde 14 år. Han är så rar, så mycket tonåring, och jag vill bara krama honom, men det får jag förstås inte, ;-)
Han fick 300 kr i present, det är svårt att köpa någonting åt honom, han önskar sig mest dyra spel, Han fick ett presentkort på bio med popcorn och hamburgare också som han kan inkassera vid senare tillfälle. Det vill säga när vi har lite mer pengar än just nu. Hoppas han väljer en film som jag också tycker är bra, det är så kul att gå på bio.
Just det, en bra sak hände faktiskt i dag! Jag fick ett mess från min bästa kompis N som håller på att röja ur sin farmors dödsbo, hon undrade om jag ville ha en symaskin. En Husqvarna. Hennes farmor har varit sömmerska så jag antar att det är en bra maskin och jag tackade självklart JA. Jag har önskat mig en symaskin i flera år, jag köpte en begagnad för några år sedan, men den fungerade aldrig särskilt bra, så i sista flytten kasserade jag den. Sedan dess har jag till och från gått och drömt om en ny symaskin med dom är löjligt dyra, så det har inte blivit någon. Nu kommer jag alltså snart att få en och kan kanske göra verklighet av att börja sy lite mer invecklade saker än fålla gardiner och lägga upp byxor.
Kommentarer
Trackback
