karlsdotter

Nu är jag hemma från Helsingforskryssningen. Vi hade det så otroligt bra. Vädret var strålande med varm sol och sommarkänsla, vi strosade runt i sommarkläder och njöt, både på båten och i Helsingfors.

Jag ska ta det från början, vi möttes vid busstationen och började vår utflykt med en isglass. Två timmar (som sedan visade sig bli nästan tre) på en transferbuss kändes inte så särskilt lockande och min syster och jag kom på hur otroligt oförutseende vi varit som inte inhandlat ett par små flaskor vin eller öl/cider att smutta på i bussen för att få färden att bli lite roligare. Nu hade vi inte det och kunde bara avundsjuks se på när ett gäng från Arboga hivade fram sin ölpåse och satte igång att intaga sina kalla, och förmodligen väldigt goda, öl.

Bussen vi hamnat på visade sig vara på gränsen till att skrotas. Luftkonditioneringen la av efter en halvtimme och bussen blev kokhet. Tre gånger stannade busschauffören vid kanten av motorvägen och rusade ut med en flaska, jag kunde inte riktigt lista ut vad det var, olja eller vatten, men bussen osade konstigt och det luktade bränd gummi. I denna överhettade buss, utan öl, fastnade vi i Stockhoms fredagsrusning. Skoj skoj.

Varma, svettiga och plågsamt nyktra och törstiga checkade vi in och inspekterande vår hytt på båten, rätt så fin med fönster ner över shoppinggatan. Hytten var förstås väldigt liten, inte mycket plats att röra sig på med alla tre sängar nedfällda. Men å andra sidan var inte så värst mycket i hytten förutom när vi skulle sova.

Efter att ha frächat upp oss lite och bättrat på läppstiftet gick vi till informationen för att förvissa oss om tider för middag, frukost och när vår vinprovning skulle ske. Sedan till vinbaren (som inte hade öppnat för servering ännu) för att bestämma en tid med dom om vinprovningen. Där någonstans lyckades vi slarva bort "billjetten"  en värdekupongen som gällde för vinprovning för oss alla tre, vilket vi inte upptäckte förrän följande dag. Jag var säker på att mamma hade tagit den, Astrid trodde att vi kanske glömt den i vinbaren efter att vi bokat tid och mamma var säker på att jag hade den. Mer om det senare.

Vi hittade en mysig bar/café men underbar utsikt över havet och skärgården, där vi slog oss ner för den efterlängtade drinken/ölen. Jag drack Campari med apelsinjuice som är min stora semesterdrinksfavorit.
Därefter följde lyxmiddagen, en femrätters middag med ett glas vin till varje rätt som var utvald för att passa så bra ihop till maten som möjligt. Vi fick ett fönsterbord, det bästa bordet i hela restaurangen och kände oss som VIP gäster. :-)
Maten var underbar. Det går inte att hitta rätt ord för att beskriva hur suveränt gott och välkombinerad menyn var, vinet var pricken över i till alla rätter. Själv är jag inte särskilt vinkunnig, inte mamma och syster heller, men vi tycker tillräckligt mycket om vin för att känna att detta var kvalitet som vi i vanliga fall inte unnar oss. Inte 60-70 kr flaskan med andra ord.

Här följer en ingånde beskrivning av menyn, den matointresserade kan hoppa ner till nästa stycke, ;-)

Till förrätt fick vi gravad lax med kronärtskockor på en bädd av sallad, med ett glas underbart gott Riesling vin från Frankrike. Efter det kom soppan, sparrissoppa men emmenthaler timbal och ett glas vitt Sauvignonvin från Nya Zeeland. Otroligt gott vin, bland det bästa vita viner jag någonsin har druckit.
Varmrätten bestod av lammfilé med citron och vitlökssås och aubergin-tomatgratäng och potatisklyftor. Till detta ett gott kraftigt rött vin från Italien med underbar eftersmak. Jag är tvungen att omvärdera min åsikt att lammkött helst ska undvikas i en meny där jag har andra valmöjligheter (jag har någon gång under årens lopp fått för mig att jag inte tycker om lammkött) den här rätten var underbar och lammköttet var rosa i mitten och smakade ljuvligt.
Efter det fick vi in en ost- och kexbricka med alla favoritostar. Till detta serverades ett väldigt sött rött dessertvin som passade ihop med osten, men som ändå inte var något av kvällen favoritvin. Mamma ville inte ens dricka upp sitt.
Efterrätten (och ja, nu började vi faktiskt bli mätta, även om vi alla trodde att vi hade magsäckar som garanterat skulle palla fem rätter och mer, innan vi satt oss till bords halvt utsvultna) bestod av vitchokladmousse med rabarberkompott. Vilken strålande avslutning! Moussen tillsammans med rabarberkompotten fick mina smaklökar att ta enorma glädjeskutt. Det söta vita dessertvinet från Australien avslutade vår gourmetmiddag och vi rullade proppmätta och mycket nöjda ut från restaurangen.

Efter den perfekta middagen var det dags att kolla in shoppingmöjligheterna ombord. Taxfree butiken var självklar, men vi besökte även shoppingatan och tittade i små boutiqer, klädesaffärer, designaffärer osv.
Jag hittade ett par urläckra träskor i känd finsk design nedsatta till 40% av priset. Trots det kostade dom drygt 400 kr. och jag vet hur vår ekonomi ser ut, så jag provade dom, suktade, provade igen, och gick därifrån.
Köpte wiskey till H i taxfree och en flaska Campari till mig. Köpte även nubbe att spara till midsommar, bäst att förbereda sig och passa på när spriten är billig. H och jag ska ha midsommarfest i Björsund tillsammans med mamma, pappa och min syster med familj, förut har mamma och pappa stått för kalaset (eller ja i ärlighetens namn har det nog varit lite knytkalas, men mamma och pappa har i alla fall stått för alkohol och nubbe.) och i år när H och jag äger stugan så är det VI som bjuder, och jag vill kunna göra det ordentligt och inte behöva snåla pga. pengabrist. Eftersom alkohol alltid gräver hål i plånboken så kändes det som sagt bäst att köpa nubbe under denna resa. Ångrar mig nu i efterhand att jag inte köpe öl också, fast jag tror att om jag hade gjort det så hade H druckit upp den INNAN midsommar hur mycket jag än förmanade och förbjöd honom och då skulle vi ändå behöva fylla på förråden till midsommar. H är för övring mycket nöjd med sin wiskey, som började att dunsta redan i går. (H:s wiskey har en underlig förmåga att bara dunsta bort ur flaskorna, ja, till och med när vi köpte 2 liter wiskeydunkar i Grekland så dunstade wiskeyn bort. H dricker i stort sett ingenting, kanske ett litet glas då och då, men wiskeyn försvinner spårlöst, vi har kommit fram till att den lever farligt i vårt lilla barskåp. *ler*

A, mamma och jag satt oss och drack en drink på soldäck på båten efter vår shoppingtur, luften var ljummen och det var så vacker att se havet.

Efter det gick vi ännu en sväng i taxfree, för att titta ännu lite mer och sedan satt vi oss på en soffa och drack färdiga drinkar på burk (inhandlad i taxfree förstås) och pratade. Ganska snart kom vi fram till att vi alla tre var väldigt trötta och trots att klockan bara var halv elva gick vi till hytten för att sova. Där väntade en mess på mobilen som hälsade oss välkomna till Finland och undrade om vi ville ställa om tiden till lokaltid. Då blev klockan halv tolv och vi hade inte ett dugg dåligt samvete för att krypa ner under täcket och smälta kvällen, både på det ena och andra sättet. Apropå det så hade mamma, räddaren i nöden, med sig samarin att ta till för att hjälpa magen att hantera intaget av vår enorma middag. Det roliga var att hon hade det löst i en genomskinlig återförslutningsbar plastpåse, A och jag skrattade så vi fick tårar i ögonen, för det såg då inte ut att vara samarin i påsen, utan något mycket dyrare och mycket olagligt. Hon är så oskuldsfull lilla mamma, ta med Samarin i handväskan i en sådan påse, tänk om tullen hade stoppat henne?

På lördag morgon hoppade vi pigga upp ur sängarna och förberedde oss för lyxfrukost med champange.
Det var på väg till den när vi skulle leta fram våra frukostbiljetter som vi upptäckte att biljetten till vinprovningen var spårlöst försvunnen. Lite lätt panik utbröt och vi kan i efterhand konstatera hur olika vi hanterar oföutsedda händelser. Mamma blev nervös och lite lätt förtvivlad, panikletade igenom alla biljetter på middag och frukost och busstransfer, A och jag hjälpte till men ingen av oss kunde hitta biljetten, inte i någon väska, inte någonstans på rummet och tillslut var vi tvungna att inse att biljetter var och förblev försvunnen. Jag tänkte "okej, vi har betalat för en vinprovning och har bokat tid till den (senare samma dag vid fyra), vi får gå ner till informationen och få en ny biljett. A tänkte, "fan, fan fan, vi vill gå på vinprovning, och nu kommer det inte bli av, besviken!!!!"
Mamma tänker "jag får betala en ny vinprovning för oss alla tre, det blir dyrare, men vi har sett fram mot vinprovning. " A tyckte att min idé om ny biljett och att det måste ordna sig utan att betala pengar var okej om jag skötte snacket, så vi traskade ner till informationen. Där lovade dom att fixad det hela så snart vi var framme i Finland, så att dom fick kontakt med bokningsystemet via bredband. Klart.  Alla var lättade och glada när vi fortsatte till frukosten. A lovordade mig för att jag alltid lyckas fixa sådana här situationer och att jag inte blir nervös. Själv tycker jag att det är så självklart att be informationen om hjälp, allra helt som vi är deras gäster och har betalat dyrt för denna resa, misstag kan faktiskt hända. Det måste vara många människor som lyckas bli av med någon av sina värdebiljetter, det kan inte vara en främmande situation för personalen på en Finlandsbåt. Det kändes dessutom bra att mamma slapp betala två gånger för vinprovningen eftersom hon bjöd A på resan och betalade en del av min. Fast jag hade nog inte tillåtit henne att göra det, jag hade stått på mig att det skulle gå att ordna på annat sätt. Jag var beredd att vara hård och kräva ny biljett, det behövdes som tur var inte. Att betala vinprovningen igen hade varit den absolut sista utvägen.

Vi blev inte besvikna på frukostbuffén (den lyxiga varianten i a là cart restaurangen). Där fanns färsk melon, färsk frukt, massor av goda ostar och annat pålägg. Parmaskinka, salami, rökt lax osv. Det fanns även ett bord med varm frukost, min favorit, med äggröra, bacon, stekta tomater, omelett osv.
Vi försåg oss och satt kvar länge och pratade och drack vår champange och kaffe alternativt te. Vi planerade lite för dagen, det var sol och ljummet ute, perfekt för en dag på stan. Innan båten kom fram så var jag och kikade på "mina" träskor igen i designshoppen, provade dom och funderade. Bestämde mig för att tänka under dagen och se om jag hittade något annat i Helsingfors som jag ville köpa, eller om jag helt enkelt skulle ändra mig och vilja lägga pengarna på vin och godis i taxfree i stället.

Vi strosade runt i Helsingfors, tog god tid på oss i saluhallen som ligger nästan precis vid båten, det fanns så mycet lockande där. Men priserna var om möjligt ännu dyrare än Östermalmshallen, så det blev ögonshopping och ett viss dreglande över godsaker vi ville ha men kände oss tvingade att avstå ifrån.

Sedan gick vi i affärer, kollade ett par alkobutiker, kul att se hur Finlands utbud ser ut i jämförelse med vårt eget. Vi var till ännu en delikatess affär med choklad och lyxmat och dreglade lite till. Tittade i butiker och jag hittade träskor av samma märke som dom på båten, fast i annat fulare mönster och till priset av 97 euro. Det övertygade mig att mina träskor på båten var finare och mycket billigare. Jag hittade en väska som jag också föll för, men den kostade 47 euro och  jag har aldrig lagt mer än en hundring på en väska, ofta går det att hitta både bra och fina väskor i second hand-affärer, så det var inte svårt att avstå från den.

Vi åt lunch på en Italiensk restaurang som var mycket hemtrevlig och mysig med tända ljus och rutiga dukar. Personalen var så trevlig och tillmötesgående, inte alls som på restaurangerna här i stan.

Efter en glass på torget och rundtur i ännu ett par affärer så drog vi oss tillbaka till båten, mamma såg otroligt trött och sliten ut, hon hade huvudvärk. A och jag konstaterade att det naturligtvis berodde på att hon knappt druckit någonting på hela dagen, förutom champange till frukost, hon hade inte druckit vatten innan hon lagt sig efter vin och drinkar kvällen innan heller. Solen gassade och det var ordentligt varmt. Vätskebrist med andra ord. Mamma tog pliktskyldigast två klunkar vatten ut vår medhavda flaska och menade att det räckte.

Vi gick tillbaka till båten där mamma lade sig för att vila en stund medan A och jag tog oss upp till soldäck där det var stålande sol och perfekt för att intaga en liten drink eller öl. Jag var kaffesugen dessutom. Men tro det eller ej så var ingen av de tre barerna på soldäck öppen. Absurt. A och jag letade oss ner till sjätte våningen på båten för att hitta en öppen servering och sedan fick vi med vår dryck i plastmugg alternativt plastglas traska runt hela båten och ta hissen upp till 12 våningen och soldäck. Det blev några vändor i hissen och när mamma vilat färdigt och sökt upp oss åkte A en vända till för att köpa kaffe och en bulle till henne.

Så fort båten lagt ut och affärerna öppnade så hängde jag på låset för att komma in i shoppen och försäkra mig om att "mina" träskor ,som bara fanns i ett exemplar, inte hade blivit sålda till någon annan. Dom fanns kvar och jag tvekade inte en sekund till utan slog till. Beslutet hade mognat under dagen och jag ville ha något kvar av resan. Alkohol och godis försvinner ju bara, likaså parfym, träskorna kan jag ha i flera år. Jag inhandlade dom med ett brett leende och kände mig mycket nöjd. Nu är jag ägare till superfina, underbart sköna träskor som ska ut till Björsund och förgylla min vardag. Mycket bra köp.

Det efterlängtade vinprovningen var skoj, roligt att få lära sig lite mer om vin, killen som introducerade oss i vinets alla hemligheter var trevlig och engagerad. Vi kom alla fram till i stort sett samma sak, vilket vin som var dyrast (det vi tyckte var absolut godast) och vilka som kom på andra och tredje plats. Vi hade rätt, vi hade lyckats att lokalisera dom efter prisklass, kanske är vi inte så okunniga om vin trots allt? Fast det är ju uppenbart att dyrt vin har godare smak, synd att det inte går att unna sig flaskor för 2-300 kronor till vardags. Fast å andra sidan finns det goda viner överkomligt. H och jag köpte nyligen en box med ett Sydafrikanskt vin som var väldigt gott och mycket prisvärt.

Denna kväll åt vi buffé, och fick även i denna restaurang ett av dom finaste borden, precis vid fönstret, så vi kunde njuta av hav och skärgård även denna kväll. Nytt var också att det serverades vin på flaska till maten (utan extra kostnad) och det var ett helt okej lättdrucket rödvin.  Middagen var trevlig, det fanns hur mycket läckerheter som helst, både varm mat och kall mat. Det fanns ett tacobord också, med guacomole, salsasås och starka kryddor. Vi njöt i fulla drag. Jag var lite missnöjd över att jag var tvungen att hoppa över alla skaldjur, har på senare år blivit superallergisk mot kräftor, räkor, krabba och musslor, och får klåda och spyr. Men det fanns lax och annan fisk och det går ändå inte att äta av allt man vill ha, det får inte plats i magen. Jag åt så jag blev proppmätt av alla andra delikatesser.
Vi kom i gång och pratade om sådana ämnen som vi ofta undviker och det kändes skönt att höra mammas version på en del saker som hänt under vår barndom, och om olika situationer där pappa fortfarande beter sig knepigt mot både henne och oss. Vi frågade rätt ut varför hon valt att stanna hos honom och mamma svarade och försökte förklara. Vi höll det ändå på rätt lättsam nivå, så hon inte skulle tycka det blev obehagligt, och det var skönt att få höra hennes version. Det kändes som vi alla kom varandra närmare och faktiskt kunde prata ordentligt med varandra utan sårade känslor och gammalt groll. Vi satt kvar där så länge, inne på vår andra vinflaska och med tomma desserttallrikar, att personalen till sist vänligt upplyste oss om att den första sittningen var över och att vi måste gå.

Det blev ett par drinkar till innan sängdags. Även denna kväll blev tidigt, skönt eftersom vi varit i gång hela dagen och var trötta. Jag hade ändå svårt att somna eftersom min kropp löper amok när jag inte vilar tillräckligt. Var superspänd och hade svårt att slappna av. Tillsut tog jag en sömntablett till hjälp.

Söndagens champangefrukost var lika bra som den dagen innan. Vi åt med god aptit och funderade på vilken bantningsmetod vi ska köra igång med här framöver. Både A och jag behöver gå ner en del i vikt, men matglada som vi är så tycker vi det är löjligt svårt att hitta motivationen. A har varit duktig nu sista veckorna (innan kryssningen) och ätit pulvermåltider efter lunch. Ingen kvällsmat eller mellanmål med andra ord. Jag har haft ambitionen att gå med i en bantningsklubb vars metoder hjälpt mig att gå ner förut. Men ekonomin är för kärv. Jag har inte råd att betala drygt 100 kronor i veckan i medlemsavgift, plus det faktum att färska grönsaker, mager skinka, frukt och bär ÄR dyrare, just nu storhandlar vi en gång i månaden, och måste sedan vänta till nästa lön innan vi handlar igen. Vi har mat i frysen och basvaror så det går ingen nöd på oss, men färsk frukt, grönsaker och nyttiga pålägg tar slut första veckan och sedan blir det lik förbannat kaviar på knäckemacka och rostbröd i stället för nyttig gröt eftersom mjölken är slut osv.

Min plan för tillfället är att äta mindre av det vi har, äta mindre portioner av det vi än lagat, onyttig eller nyttigt är oviktigt, tänka på att inte ta om bara för att det är gott.  Tacka nej till kaffebröd. Det svåraste är godis. Jag älskar godis, och pappa brukar komma hit med bärkassar med billigt godis som han handlat i något lågprisvaruhus... när jag blir sötsugen så är det näst intill omöjligt att inte börja stoppa i sig av det som finns hemma. Blä för att banta. Blä för att vara tjock.

Väl hemma efter kryssningen, vi fick åka hem i en buss som var hel och nästan ny, med fungerande luftkonditionering som tur var, så däckade jag. Jag packade upp mina inköp, kollade lite mail och la mig och sov. Vaknade helt igentäppt i näsan, med kliande hals och hade väldigt tungt att andas. Snorade och nös och tog allergitabletter och försökte få bort klådan i halsen med halstabletter och vatten. Efter en kvart hade jag väldigt svårt att andas pga. astma och halsen kändes nästan igentäppt den med. Ringde sjukvårdsupplysningen, som tyckte att jag skulle vända mig till vårdcentralen. Ringde jourvårdcentralen som för övrigt är den vårdcentral jag hör till i vanliga fall och som är den mest inkompetenta och dåligt skötta VC som jag någonsin varit i kontakt med. Fick inte prata med någon direkt utan skulle knappa in mitt telefonnummer och så skulle dom ringa upp. Det skulle ta 10 minuter. Jag satt mig vid datorn och läste nyheter och fick reda på detta:

// Sörmland: Livsfarliga ozonhalter i länet
Helgens värmande sol och sydvindar kan vara bedrägliga för astmatiker och hjärtsjuka. Väderleken höjer halten av marknära ozon till livsfarliga nivåer för känsliga personer som rekommenderas att stanna inomhus. Landets högsta värden har uppmätts i Sörmland.
Det är första gången på flera år som forskare och myndigheter ser så höga nivåer av markozon i Sverige. När värdet når 180 mikrogram per kubikmeter luft under mer än en timmes tid är Miljöinstitutet skyldigt att informera allmänheten.
I går nåddes 190,5 mikrogram vid mätstationen i Södermanland. //

En förklaring med andra ord, jag har haft problem med astma ända sedan jag var barn, men det har förvärrats nu under senare tid, jag har varit inne akut fem/sex gånger dom senaste fyra åren. Jag har epipen, en spruta med adrenalin att ta till i nödfall. Vårdcentralen ringde inte inom tio minuter, och jag mådde sämre och sämre, det går så läskigt fort när det väl satt igång. Jag funderade på akuten, men jag kunde inte köra bil och pengar till taxi, hm. nej. Jag blir så ologisk i krissituationer och tyckte inte att jag mådde SÅ dåligt att jag ville till akuten, jag väntade på att vårdcentralen skulle ringa. H som är exemplarisk att ha i närheten när jag behöver honom, hämtade adrenalinspruta, astmaspray, uppmanade mig att ringa igen och började se lätt orolig ut när jag ville vänta. Efter en timme ringde vårdcentralen upp. Då kunde jag knappt prata, fick ingen luft och började få panik för att jag inte kunde andas.... sköterskan hörde hur läget var och sa: "Ta adrenalin nu genast, sätt dig ner och rör dig inte, ring 112 efter en ambulans så ringer jag till akuten och meddelar att du är på väg." Under detta samtal hade jag sjunkit ihop på köksgolvet fullt koncentrerad på att få luft och H greppade adrenalinsprutan och stack den genom mina byxor i låret med våldsam beslutsamhet, jag hade ont i låret/benen hela natten och ett stort blåmärke som minne. ;-)
Ingen kan komma och säga att H inte hjälper till när det krisar, min älskade älskade man.

När H var nere vid porten för att öppna för ambulansen lyckades jag ringa mamma och väsa att jag inte kunde andas och väntade på ambulans. Så här efteråt är jag alltid lika förvånad över att jag ringer till mamma när jag får en astmaattack. Det har jag gjort varje gång det hänt, trots att hon inte kan hjälpa mig ett dugg. Om jag varit klar i huvudet och inte haft panik så skulle jag aldrig i livet välja just mamma att ringa till i en nödsituation. Jag undrar om det är något som sitter kvar sedan jag var liten och fick astmaanfall och mamma var med mig upp till sjukhus. Fast då var jag var så liten att jag inte längre har något minne av det, men det kanske finns inkodat i min hjärna att vid astmaattack så ska jag skrika efter mamma. Trots att jag nu är 32 år.

Sedan blev det ambulansfärd till akuten, men jag började må lite bättre redan efter adrenalinet, det öppnade upp halsen och jag fick lättare luft, men jag var fortfarande panikslagen och hade svår astma. H följde med som stöd förstås. Jag fick betapred (kortison) och syrgas i ambulansen och på akuten blev jag snabbt inrullad på ett rum och fick hjälp. Jag har alltid blivit bra bemött av sjukvården när det gäller astma/allergichock. Jag får hjälp direkt och behöver inte vänta i något väntrum. men det här med ozon och varningen till allmänheten hade ingen inom sjukvården hört talas om. Det måste vara något "nys" sa ambulanskillen när H försökte förklara.

Efter medicinering och syrgas blev jag sabbt bättre och ville åka hem, läkaren föreslog att jag skulle stanna över natten för observation, men det hade jag inte det minsta lust med, jag ville hem. Hem till Kajsa, hem till tv-soffan, hem till datorn. Efter blodprov och recept på kortison och allergimedicin och med ny adrenalinspruta till hands så fick jag åka hem. Bra.
Måste tillägga att jag hade dom nya träskorna på mig under ambulansfärd och akutbesök och blev glad bara av att titta ner och se dom på mina fötter. Vilken underbar kryssning!

Jag hade svårt att sova i natt för hjärtat slog alldeles för fort på grund av adrenalinet. Svårt att sova när kroppen är på högvarv men man trots det (eller på grund av) är dödstrött.

I dag mår jag bättre, fortfarande väldigt trött och fullproppad med kortison. Mamma och pappa har hämtat Kajsa och tagit med henne till Björsund, jag vågar inte gå ut i dag utifall det fortfarande är ozon och pollen i skyhöga nivåer i luften, jag vill inte utmana ödet. Kajsa har det bättre där ute i gröngräset med sina favoritpersoner än instängd här hemma med mig.