Tisdag 9 maj 2006 - Sommarvarm kväll i stugan
Är tillbaka i Björsund. Vaknade pigg redan klockan sju i morse. Tror inte jag kan minnas när jag sist vaknade pigg så pass tidigt på morgonen, det måste varit innan jag blev sjuk och alltid var morgonpigg. I går var jag helt förstörd av trötthet, antagligen en mix av trötthet efter kryssningen och astmaanfallet som påverkade mig. Jag blev tvärförbannad på H utan riktig anledning, jag var för trött för att laga mat och han lovade att fixa middag, men klockan tickade på och vid halv sju på kvällen hade han fortfarande inte lämnat datorn till förmån för middagstillagning. Jag blev plötsligt akuthungrig och humöret gick i botten. Jag hade inte ätit någonting på hela dagen, jag hade varit för trött för att känna hunger tidigare. Med den plötsliga hungerattacken kom ilskan och jag skrek åt H när han kom ut i köket och ville hjälpa mig med pasta och köttfärs som jag plockat fram (eller snarare kastat fram under så mycket oljud som möjligt). Jag skrek att han skulle lämna mig ifred så att jag kunde laga middag ostört och fräste att han kunde återvända till datorn.
Jag blev på lite bättre humör efter att ha fått i mig maten och blev sams med H igen, men den stora tröttheten fanns kvar så jag gick och la mig redan vid halv nio.
Vaknade pigg i morse och blev mycket förvånad och glad.
Tog itu med att rensa upp på vår balkong som är (eller snarare var) i kris. Vi har lastat ut all pant som vi samlat på oss under höst och vinter där ute, och det låg även drivor av tidningar där som blåst bort från vår shoppingvagn där vi samlar returpapper. Jag har låtit bli att öppna balkongdörren för att slippa se eländet hela våren och sett till att njuta av vår och sol här i Björsund i stället. Men jag vill trots allt ha en balkong som går att vistas på och det har gnagt i mig rätt länge att se till att ta tag i eländet. Jag har förgäves väntat på att H ska göra något åt det, men han har större tålamod med att skjuta upp saker än vad jag har. Jag tror inte att det irriterar honom nämnvärt heller, att lägenheten är stökig och balkongen förfaller, han märker det helt enkelt inte, eller förtränger det. Jag tror att han aldrig någonsin städar för sin egen trevnads skull, utan för att jag inte står ut med att det blir för stökigt, så han till slut MÅSTe städa för att vi inte ska bli osams om det. Ett tvång. Känner nu här ute (ensam med mina egna tankar) att jag verkligen borde fråga honom om sådant här, höra vad han egentligen känner, hur han fungerar. Visst, vi har varit ihop i tio år och jag känner honom utan och innan, men vi måste nog sätta ord på tankar och känslor ändå, inte bara ta för givet att vi är och regagerar på samma sätt nu som när vi nyss träffats.
Hur som helst tog jag tag i att rensa upp på balkongen och när jag öst mig igenom drivor av pant och sorterat upp det i plastkassar och började röja bort tidningar så hittade jag ett duvbo med tillhörande duvägg i bortersta hörnet av balkongen. Jag blev så paff att jag började skratta för mig själv, för det säger ju en hel del om hur det såg ut där ute. Perfekt ställe för att bygga bo enligt duvorna. Lugnt och tyst och skyddat mot insyn, massor av bråte att gömma sig i. Duvhonan kom tillbaka när jag gått in från balkongen och var orolig, inte undra på. Jag var tvungen att dokumentera äggboet med digitalkameran, det är ju bara SÅ absurt.
Med hela bilen full av pant åkte jag iväg till affären och pantade burkar och petflaskor för glatta livet och blev cirka 300 kronor rikare på kuppen. Detta gjorde att jag kan fixa present till min systerson som fyller år på torsdag, och att jag dessutom kunde köpa lite basvaror. Unnade mig en liter jordgubbar också, de kostade 35 kronor litern och det sved, men jag kan konstatera i efterhand att dom var värda varenda krona. Det var dom första färska jordgubbar jag ätit i år och de smakade himmelskt.
Efter shoppingturen var klockan bara halv tio och jag hade en hel pigg dag framför mig att göra mitt bästa av. Men tanke på det sommarvarma vädret, med sol från strålande himmel, kändes det självklart att packa väskan och åka ut till Björsund. H är sjuk eller allergisk och skulle ha gått i skolan och sedan jobbat, men han mådde inte bra och stannade hemma. Han ville inte följa med hit, han orkade inte, men han ville inte att jag skulle stanna hemma hos honom heller, inte när det var så fint väder och jag så tydligt ville åka ut. Jag tror innerst inne att han tycker det är rätt skönt att få lite ensam tid och kunna sitta så mycket vid datorn som han vill utan dåligt samvete.
Eftersom jag inte jobbar så har vi mycket tid tillsammans och det känns inte speciellt konstigt att vara på olika ställen några dagar. Jag har definitivt behov av att vara ensam ibland och antar att H också har det. Trots det saknar jag honom här ute. Jag vill så gärna att Björsund ska vara VÅRT ställe, en plats där vi bägge trivs och som vi bägge längtar till. Nu känns det som jag prioriterar Björsund mycket mer än vad H gör och att han inte riktigt vet vad han ska sysselsätta sig med här ute. Han tycker inte bara om att gå och drälla här ute som jag gör, han vill ha en konkret uppgift att uträtta här och kan sedan tänka sig att åka hem igen. Jag hoppas på att han ska vänja sig och börja trivas bättre ju mer han lär känna Björsund och dess omgivningar. Att han ska sluta se detta som mamma och pappas gamla ställe, ett ställe där han är på besök, inte som ett ställe han äger och ska sköta om. Naturligtvis är det svårt eftersom mamma och pappa har svårt att släppa taget om stugan och ständigt påminner oss om att ett ägarbyte nyligen skett.
Till exempel väntar jag hit mamma och pappa imorgon som ska komma och hjälpa mig att sätta på bevattningen från sjön, så jag kan vattna mina odlingar. Jag vet inte hur jag får igång motorn på egen hand och hoppas på att kunna lära mig det imorgon. I helgen, medan mamma, syster och jag var på kryssning så var pappa här ute och bar in ved i vedboden och målade alla trappor med kuprinol, trots att jag sagt att vi INTE skulle måla kökstrappan med kuprinol eftersom vi ändå ska riva den innan midsommar.
Det stör inte mig så mycket att mamma och pappa är här ibland, bara vi får veta om det innan. Men jag kan förstå att H helst skulle vilja att vi hade ett ställe som bara var vårt eget, som inte har minnen av någon annan och som vi själva valt ut och köpt. Så som vi tänkte från början när vi bägge jobbade och längtade efter att köpa ett hus på landet. Vårt alldeles egna hem, som vi själva skulle leta upp och välja ut.
Men med min långa sjukskrivning och utan större utsikt att kunna jobba igen och H som gått från vikariat till vikariat skulle vi inte ha haft råd att köpa ett hus. Vi skulle aldrig bli godkända för ett banklån. Jag har alltid älskat Björsund, jag har varit här varje sommar sedan jag var liten, det har varit mitt trygga ställe där jag alltid kan hitta kraft och styrka och koppla bort alla problem... så när mamma och pappa så gärna ville sälja till oss, till ett bra pris och med privat lån så kändes det för bra för att vara sant. En stor dröm som gick i uppfyllelse, och jag kan lugnt säga att det räddade mig i min depression och uppgivenhet över hur livet blivit med fibromyalgi, värk och trötthet. Att tvingas ändra hela mitt liv, lära mig leva efter andra spelregler, att acceptera att mitt liv aldrig kan bli som jag planerade för och drömde om. Jag var tvungen att inse att min yrkeskarriär förmodligen är över och att jag måste anpassa mig till att leva med snäv ekonomi och vara beroende av H ekonomiskt, istället för att vara den som drar in pengar. Jag kan faktiskt inte riktigt hitta ord för att beskriva hur groteskt jobbig denna process faktiskt har varit, det har tagit mig dom sista fyra åren att komma på fötter och hitta tillbaka, försöka göra det bästa av situationen och inte ge upp.
Att äga Björsund med allt vad det innebär gjorde att livet kändes uthärdligt igen, ett stort steg på plussidan för min del, och jag vet att det var anledningen till att H var med på idén att köpa stugan. Han vet vad det betyder för mig... jag önskar av hela mitt hjärta att han någon gång kan dela min kärlek till denna jordplätt och finna samma trygghet och styrka här ute som jag gör. Men det går inte genom tvång, det måste växa fram. Att H inte har körkort försvårar förstås, eftersom han inte kan åka ut hit ensam och få en chans att vara här på egen hand. Jag tror att han skulle gilla att pyssla lite i trädgården och leka med Kajsa i skogen utan mig. Att stället på det sättet skulle bli hans också, eller så ser jag på saken. Jag har ingen aning om det stämmer eller inte. Nu hämtar jag H när han vill komma hit ut, men det blir inte så ofta, han går i skolan nästan varje dag och jobbar så fort han kan få några timmars inhopp.
H har ingen semester i sommar, bara veckan före midsommar är han ledig. då hans föräldrar kommer hit från Halmstad för att hjälpa oss att bygga en entré och en veranda (om vi hinner det på en vecka.) Resten av sommaren jobbar han heltid, men jag hoppas att han kan vara här lite ändå, jag kan åka och hämta och skjutsa honom till jobbet om han vill.
Jag har tillbringat större delen av dagen ute i solen i trädgården. Närmaste grannen Johanna var här ute i dag och vi delade på mina ljuvliga jordgubbar och drack lightsaft och pratade en massa. Jag tycker bättre och bättre om Johanna för varje gång jag träffar henne. Hon köpte grannhuset så sent som förra sommaren och är lika gammal som mig. Det är kul med en granne i min egen ålder eftersom de flesta av husen här i närheten är beboddda av den äldre generationen, inget ont om dessa äldre grannar som också är trevliga och bra, men det är skillnad med någon som man kan bli vän med och som jag har saker gemensamt med.
Vi pratade om våra upptäckter i trädgården, försökte dela med oss av nyfunna erfarenheter av sommarstuga med blomsterrabatter och grönskasland.
Vi pratade också om film och miljömedvetenhet, ämnen som intresserar oss båda. Vi skrattade mycket och det kändes bra. ;-)
Skönt med en nära granne som jag kan umgås med eftersom mitt sociala sällskapsliv bara krymper mer och mer. Jag glider ifrån gamla kompisar som jag inte vill glida ifrån, mest på grund av att jag inte kan träffa dom så ofta som jag skulle vilja, samt att jag har så svårt att prioritera fler åt gången när jag mår bra. Just nu ligger min första prioritet att umgås med min syster när jag mår bra, hon tycker vi träffas alldels för lite och tror (i alla fall under alkoholpåverkan) att jag inte vill umgås med henne, därför känns det extra viktigt att se till att umgås så ofta jag kan med henne, för hon är den person som förutom H står mig absolut närmast. Men jag skulle önska att jag kunde ta upp kontakt med gamla kompisar som bor kvar i Eskilstuna, men som jag inte umgåtts med sedan jag flyttade ifrån stan för 10 år sedan. Jag har skrivit mail och träffat ett par av dem ett par gånger, men sedan går jag in i trötthetsdimma och måste ställa in och så kommer jag mig inte för att planera ett nytt möte.
Jag har ständigt dåligt samvete att jag inte riktigt räcker till, att jag borde ha kapacitet att hålla igång viktiga kompisrelationer, men det känns som det faller på mållinjen. Enklast blir att hålla kontakt med dom som inte ger upp utan tålmodigt väntar till jag KAN träffas och som håller kontakt via mail och telefon i väntan på nästa möte som kanske ligger flera månader bort.
Jag har stort stöd av mitt rövargäng som träffades på folkhögskolan vi alla gick på. Vi har en liten mailinggrupp och mailar flera gånger i veckan. Vi försöker träffas minst två gånger per år, men jag har inte kunnat komma med på dom senaste träffarna och känner att jag nu är på väg bort från dom också. Vi håller förstår bra kontakt via mail, men jag känner ändå att jag borde försöka ta mig iväg och träffa någon av dom på "riktigt" och visa att jag fortfarande är intresserad av att hålla vår vänskap vid liv. Vet bara inte hur, är jag pigg har jag inte råd, är jag dödstrött har jag varken ork eller lust, då kämpar jag mig bara igenom dagarna.
Har planer på att försöka locka hit några av dem i sommar, kanske ha en liten grillfest.... men nackdelen är att vi bor utspridda i landet och även om de andra tjejerna har hälsan i behåll så har de fullt upp med barn, familj, arbete och sitt eget liv. Jag har en av rövarna i Eskilstuna och jag såg framför mig att vi skulle umgås väldigt mycket, att jag skulle kunna sitta barnvakt åt hennes lille son, att vi skulle fika ihop, träffas på stan, prata och umgås. Jag vet inte riktigt vad som hände, för vi har bara träffats två-tre gånger på två år. Jag kan nog inte bara skylla på ohälsa,för jag har lyckats träffa min syster ungefär varannan vecka, och jag hade säkert kunnat offra en av dessa träffar för att istället träffa rövar-M. Jag orkar ju ta mig till Björsund med jämna mellanrum, så nog borde jag utan problem kunna sätta mig i bilen och åka över till henne och hennes hus likaväl. Jag hatar uttrycket att ta sig i kragen, men det kanske är det jag måste göra nu.
Jag har bestämt mig för att ta av sparpengar (som tyvärr börjar sina ordentligt) och åka till Håcksvik i slutet av denna månad. I Håcksvik bor en annan av mina kompisar från folkhögskolan som jag står oerhört nära, henne har jag inte heller träffat på länge och jag vill se till att ta mig dit nu innan sommaren kommer igång på allvar. Detta beslut tänker jag inte vika ifrån en tum. Jag ska må så bra att jag kan köra till Håcksvik och träffa S och hennes dotter T och deras nyligen nyinköpta blandrasvalp. Det ska bli SÅ kul.
Kom visst ifrån det inledande ämnet, att det är mycket lättare att träffa människor som redan finns på "plats", som grannen Johanna. Henne behöver jag inte bestämma saker med, vi är inte kompisar på den nivån, men när vi är här ute bägge två så umgås vi automatiskt, tar en fika, snackar lite, hjälper varandra om någon av oss behöver ett handtag med någonting.
Jag blev på lite bättre humör efter att ha fått i mig maten och blev sams med H igen, men den stora tröttheten fanns kvar så jag gick och la mig redan vid halv nio.
Vaknade pigg i morse och blev mycket förvånad och glad.
Tog itu med att rensa upp på vår balkong som är (eller snarare var) i kris. Vi har lastat ut all pant som vi samlat på oss under höst och vinter där ute, och det låg även drivor av tidningar där som blåst bort från vår shoppingvagn där vi samlar returpapper. Jag har låtit bli att öppna balkongdörren för att slippa se eländet hela våren och sett till att njuta av vår och sol här i Björsund i stället. Men jag vill trots allt ha en balkong som går att vistas på och det har gnagt i mig rätt länge att se till att ta tag i eländet. Jag har förgäves väntat på att H ska göra något åt det, men han har större tålamod med att skjuta upp saker än vad jag har. Jag tror inte att det irriterar honom nämnvärt heller, att lägenheten är stökig och balkongen förfaller, han märker det helt enkelt inte, eller förtränger det. Jag tror att han aldrig någonsin städar för sin egen trevnads skull, utan för att jag inte står ut med att det blir för stökigt, så han till slut MÅSTe städa för att vi inte ska bli osams om det. Ett tvång. Känner nu här ute (ensam med mina egna tankar) att jag verkligen borde fråga honom om sådant här, höra vad han egentligen känner, hur han fungerar. Visst, vi har varit ihop i tio år och jag känner honom utan och innan, men vi måste nog sätta ord på tankar och känslor ändå, inte bara ta för givet att vi är och regagerar på samma sätt nu som när vi nyss träffats.
Hur som helst tog jag tag i att rensa upp på balkongen och när jag öst mig igenom drivor av pant och sorterat upp det i plastkassar och började röja bort tidningar så hittade jag ett duvbo med tillhörande duvägg i bortersta hörnet av balkongen. Jag blev så paff att jag började skratta för mig själv, för det säger ju en hel del om hur det såg ut där ute. Perfekt ställe för att bygga bo enligt duvorna. Lugnt och tyst och skyddat mot insyn, massor av bråte att gömma sig i. Duvhonan kom tillbaka när jag gått in från balkongen och var orolig, inte undra på. Jag var tvungen att dokumentera äggboet med digitalkameran, det är ju bara SÅ absurt.
Med hela bilen full av pant åkte jag iväg till affären och pantade burkar och petflaskor för glatta livet och blev cirka 300 kronor rikare på kuppen. Detta gjorde att jag kan fixa present till min systerson som fyller år på torsdag, och att jag dessutom kunde köpa lite basvaror. Unnade mig en liter jordgubbar också, de kostade 35 kronor litern och det sved, men jag kan konstatera i efterhand att dom var värda varenda krona. Det var dom första färska jordgubbar jag ätit i år och de smakade himmelskt.
Efter shoppingturen var klockan bara halv tio och jag hade en hel pigg dag framför mig att göra mitt bästa av. Men tanke på det sommarvarma vädret, med sol från strålande himmel, kändes det självklart att packa väskan och åka ut till Björsund. H är sjuk eller allergisk och skulle ha gått i skolan och sedan jobbat, men han mådde inte bra och stannade hemma. Han ville inte följa med hit, han orkade inte, men han ville inte att jag skulle stanna hemma hos honom heller, inte när det var så fint väder och jag så tydligt ville åka ut. Jag tror innerst inne att han tycker det är rätt skönt att få lite ensam tid och kunna sitta så mycket vid datorn som han vill utan dåligt samvete.
Eftersom jag inte jobbar så har vi mycket tid tillsammans och det känns inte speciellt konstigt att vara på olika ställen några dagar. Jag har definitivt behov av att vara ensam ibland och antar att H också har det. Trots det saknar jag honom här ute. Jag vill så gärna att Björsund ska vara VÅRT ställe, en plats där vi bägge trivs och som vi bägge längtar till. Nu känns det som jag prioriterar Björsund mycket mer än vad H gör och att han inte riktigt vet vad han ska sysselsätta sig med här ute. Han tycker inte bara om att gå och drälla här ute som jag gör, han vill ha en konkret uppgift att uträtta här och kan sedan tänka sig att åka hem igen. Jag hoppas på att han ska vänja sig och börja trivas bättre ju mer han lär känna Björsund och dess omgivningar. Att han ska sluta se detta som mamma och pappas gamla ställe, ett ställe där han är på besök, inte som ett ställe han äger och ska sköta om. Naturligtvis är det svårt eftersom mamma och pappa har svårt att släppa taget om stugan och ständigt påminner oss om att ett ägarbyte nyligen skett.
Till exempel väntar jag hit mamma och pappa imorgon som ska komma och hjälpa mig att sätta på bevattningen från sjön, så jag kan vattna mina odlingar. Jag vet inte hur jag får igång motorn på egen hand och hoppas på att kunna lära mig det imorgon. I helgen, medan mamma, syster och jag var på kryssning så var pappa här ute och bar in ved i vedboden och målade alla trappor med kuprinol, trots att jag sagt att vi INTE skulle måla kökstrappan med kuprinol eftersom vi ändå ska riva den innan midsommar.
Det stör inte mig så mycket att mamma och pappa är här ibland, bara vi får veta om det innan. Men jag kan förstå att H helst skulle vilja att vi hade ett ställe som bara var vårt eget, som inte har minnen av någon annan och som vi själva valt ut och köpt. Så som vi tänkte från början när vi bägge jobbade och längtade efter att köpa ett hus på landet. Vårt alldeles egna hem, som vi själva skulle leta upp och välja ut.
Men med min långa sjukskrivning och utan större utsikt att kunna jobba igen och H som gått från vikariat till vikariat skulle vi inte ha haft råd att köpa ett hus. Vi skulle aldrig bli godkända för ett banklån. Jag har alltid älskat Björsund, jag har varit här varje sommar sedan jag var liten, det har varit mitt trygga ställe där jag alltid kan hitta kraft och styrka och koppla bort alla problem... så när mamma och pappa så gärna ville sälja till oss, till ett bra pris och med privat lån så kändes det för bra för att vara sant. En stor dröm som gick i uppfyllelse, och jag kan lugnt säga att det räddade mig i min depression och uppgivenhet över hur livet blivit med fibromyalgi, värk och trötthet. Att tvingas ändra hela mitt liv, lära mig leva efter andra spelregler, att acceptera att mitt liv aldrig kan bli som jag planerade för och drömde om. Jag var tvungen att inse att min yrkeskarriär förmodligen är över och att jag måste anpassa mig till att leva med snäv ekonomi och vara beroende av H ekonomiskt, istället för att vara den som drar in pengar. Jag kan faktiskt inte riktigt hitta ord för att beskriva hur groteskt jobbig denna process faktiskt har varit, det har tagit mig dom sista fyra åren att komma på fötter och hitta tillbaka, försöka göra det bästa av situationen och inte ge upp.
Att äga Björsund med allt vad det innebär gjorde att livet kändes uthärdligt igen, ett stort steg på plussidan för min del, och jag vet att det var anledningen till att H var med på idén att köpa stugan. Han vet vad det betyder för mig... jag önskar av hela mitt hjärta att han någon gång kan dela min kärlek till denna jordplätt och finna samma trygghet och styrka här ute som jag gör. Men det går inte genom tvång, det måste växa fram. Att H inte har körkort försvårar förstås, eftersom han inte kan åka ut hit ensam och få en chans att vara här på egen hand. Jag tror att han skulle gilla att pyssla lite i trädgården och leka med Kajsa i skogen utan mig. Att stället på det sättet skulle bli hans också, eller så ser jag på saken. Jag har ingen aning om det stämmer eller inte. Nu hämtar jag H när han vill komma hit ut, men det blir inte så ofta, han går i skolan nästan varje dag och jobbar så fort han kan få några timmars inhopp.
H har ingen semester i sommar, bara veckan före midsommar är han ledig. då hans föräldrar kommer hit från Halmstad för att hjälpa oss att bygga en entré och en veranda (om vi hinner det på en vecka.) Resten av sommaren jobbar han heltid, men jag hoppas att han kan vara här lite ändå, jag kan åka och hämta och skjutsa honom till jobbet om han vill.
Jag har tillbringat större delen av dagen ute i solen i trädgården. Närmaste grannen Johanna var här ute i dag och vi delade på mina ljuvliga jordgubbar och drack lightsaft och pratade en massa. Jag tycker bättre och bättre om Johanna för varje gång jag träffar henne. Hon köpte grannhuset så sent som förra sommaren och är lika gammal som mig. Det är kul med en granne i min egen ålder eftersom de flesta av husen här i närheten är beboddda av den äldre generationen, inget ont om dessa äldre grannar som också är trevliga och bra, men det är skillnad med någon som man kan bli vän med och som jag har saker gemensamt med.
Vi pratade om våra upptäckter i trädgården, försökte dela med oss av nyfunna erfarenheter av sommarstuga med blomsterrabatter och grönskasland.
Vi pratade också om film och miljömedvetenhet, ämnen som intresserar oss båda. Vi skrattade mycket och det kändes bra. ;-)
Skönt med en nära granne som jag kan umgås med eftersom mitt sociala sällskapsliv bara krymper mer och mer. Jag glider ifrån gamla kompisar som jag inte vill glida ifrån, mest på grund av att jag inte kan träffa dom så ofta som jag skulle vilja, samt att jag har så svårt att prioritera fler åt gången när jag mår bra. Just nu ligger min första prioritet att umgås med min syster när jag mår bra, hon tycker vi träffas alldels för lite och tror (i alla fall under alkoholpåverkan) att jag inte vill umgås med henne, därför känns det extra viktigt att se till att umgås så ofta jag kan med henne, för hon är den person som förutom H står mig absolut närmast. Men jag skulle önska att jag kunde ta upp kontakt med gamla kompisar som bor kvar i Eskilstuna, men som jag inte umgåtts med sedan jag flyttade ifrån stan för 10 år sedan. Jag har skrivit mail och träffat ett par av dem ett par gånger, men sedan går jag in i trötthetsdimma och måste ställa in och så kommer jag mig inte för att planera ett nytt möte.
Jag har ständigt dåligt samvete att jag inte riktigt räcker till, att jag borde ha kapacitet att hålla igång viktiga kompisrelationer, men det känns som det faller på mållinjen. Enklast blir att hålla kontakt med dom som inte ger upp utan tålmodigt väntar till jag KAN träffas och som håller kontakt via mail och telefon i väntan på nästa möte som kanske ligger flera månader bort.
Jag har stort stöd av mitt rövargäng som träffades på folkhögskolan vi alla gick på. Vi har en liten mailinggrupp och mailar flera gånger i veckan. Vi försöker träffas minst två gånger per år, men jag har inte kunnat komma med på dom senaste träffarna och känner att jag nu är på väg bort från dom också. Vi håller förstår bra kontakt via mail, men jag känner ändå att jag borde försöka ta mig iväg och träffa någon av dom på "riktigt" och visa att jag fortfarande är intresserad av att hålla vår vänskap vid liv. Vet bara inte hur, är jag pigg har jag inte råd, är jag dödstrött har jag varken ork eller lust, då kämpar jag mig bara igenom dagarna.
Har planer på att försöka locka hit några av dem i sommar, kanske ha en liten grillfest.... men nackdelen är att vi bor utspridda i landet och även om de andra tjejerna har hälsan i behåll så har de fullt upp med barn, familj, arbete och sitt eget liv. Jag har en av rövarna i Eskilstuna och jag såg framför mig att vi skulle umgås väldigt mycket, att jag skulle kunna sitta barnvakt åt hennes lille son, att vi skulle fika ihop, träffas på stan, prata och umgås. Jag vet inte riktigt vad som hände, för vi har bara träffats två-tre gånger på två år. Jag kan nog inte bara skylla på ohälsa,för jag har lyckats träffa min syster ungefär varannan vecka, och jag hade säkert kunnat offra en av dessa träffar för att istället träffa rövar-M. Jag orkar ju ta mig till Björsund med jämna mellanrum, så nog borde jag utan problem kunna sätta mig i bilen och åka över till henne och hennes hus likaväl. Jag hatar uttrycket att ta sig i kragen, men det kanske är det jag måste göra nu.
Jag har bestämt mig för att ta av sparpengar (som tyvärr börjar sina ordentligt) och åka till Håcksvik i slutet av denna månad. I Håcksvik bor en annan av mina kompisar från folkhögskolan som jag står oerhört nära, henne har jag inte heller träffat på länge och jag vill se till att ta mig dit nu innan sommaren kommer igång på allvar. Detta beslut tänker jag inte vika ifrån en tum. Jag ska må så bra att jag kan köra till Håcksvik och träffa S och hennes dotter T och deras nyligen nyinköpta blandrasvalp. Det ska bli SÅ kul.
Kom visst ifrån det inledande ämnet, att det är mycket lättare att träffa människor som redan finns på "plats", som grannen Johanna. Henne behöver jag inte bestämma saker med, vi är inte kompisar på den nivån, men när vi är här ute bägge två så umgås vi automatiskt, tar en fika, snackar lite, hjälper varandra om någon av oss behöver ett handtag med någonting.
Kommentarer
Trackback
