karlsdotter

Jag känner mig lite nedstämd. Det känns på något sätt som tiden rinner i väg utan att jag gör någonting. Jag broderar, lyssnar bokband, läser och fixar i stugan, men jag gör ingenting "viktigt". Inget som betyder något eller ger mitt liv ett så särskilt stort innehåll. Vet inte riktigt vad som fattas, för i vanliga fall är jag rätt nöjd med mina tidsfördriv och tycker det är väldigt skönt att lyssna bokband och brodera,  jag är glad att jag har hittat en sysselsättning som jag trivs med.
Får väl erkänna att hela veckan varit trist, hemma i stan kändes det meningslöst att bara traska runt i lägenheten, kände mig instängd och rastlös, och nu är det samma sak här ute. Längtar inte direkt hem, men jag längtar efter något helt annat. En sista minutenresa, sol, bad och sandstrand vore underbart! Får väl fortsätta att längta efter en lottovinst... även om det inte troligt just nu eftersom vi inte köpt något lott eller spelat på tipset.

Jag funderar väldigt mycket och känner mig självupptagen. Mitt liv är så litet och begränsat. Utan jobbarkompisar och yrkesliv så känner jag mig isolerad. Allt som händer kretsar runt mig själv, H och Kajsa, och jag skulle nog må bättre av att vidga mina vyer lite. Det känns som jag ständigt längtar efter att det riktiga livet ska börja och har problem med att inse att det här ÄR det riktiga livet, det liv jag har och ska leva.

Jag har haft väldigt ont i kroppen både i dag och i går, kanske är det därför jag har svårt att hitta jämvikt. Jag går i en trötthet och värkdimma som tar ner mig.

I morgon ska jag åka hem till stan igen eftersom H och jag ska träffa min syster och hennes sambo. Det känns i alla fall väldigt bra, ska bli skönt att umgås och prata, samt äta och dricka gott. Får försöka se fram emot nästa vecka då vi ska iväg på lyxkryssningen. Vi åker om en vecka och det ska bli jättekul.

Jag är tillbaka i sommarstugan. Enligt min plan skulle jag vara hemma i stan denna vecka och pyssla lite där, men jag drabbades av rastlöshet och kände mig missmodig och giok bara runt i lägenheten utan att ta mig för med någonting. I går var det strålande sol och nästan sommarvarmt ute, så jag tyckte att det var onödigt att sitta instängd i en lägenhet när vi har både bil och sommarstuga, alltså packade jag väskan och fyllde på vattendunkar, handlade och åkte ut hit.

I dag regnar det. ;-( Å andra sidan känns det bra att vara här, jag känner mig inte lika stressad här ute. Jag vet att det låter löjligt, för vad har jag att stressa över? Jag har all tid i världen. Det jag inte orkar göra i dag får jag fixa en annan dag. Men ändå fungerar det inte så, i stan känns det som jag borde storstäda, borde tvätta alla smutstvätt, borde åka och handla osv, och trots att jag gör en del av dessa saker så kan jag ändå inte koppla av. Jag sitter och slösurfar och får tiden att gå, skriver en del mail och broderar, men hela tiden med en känsla av att jag "borde" göra något annat. Att lägga sig i soffan och läsa är praktiskt taget omöjligt eftersom jag inte kan slappna av och leva mig in i boken.

Här ute i stugan där valmöjligheterna är begränsade, fungerar jag bättre. Jag har redan läst ut en pocketbok jag hade med mig, och jag har två låneböcker med mig som jag ser fram emot att läsa. Jag satt och broderade hela kvällen i går och njöt av stillheten och tystnaden.

Enda problemet här ute är att Kajsa är vettskrämd av sänglamporna och skakar av skräck så fort jag är inne i sovrummet. Det är så fånigt och jag har ingen aning om VAD det är hon egentligen är rädd för, men det har bara blivit värre och värre nu sista gångerna vi varit här ute. Jag har försökt ta ner lamporna, men hon är rädd ändå, hon måste ha någon "skräckminne" kopplat till sovrummet som jag inte förstår mig på. Det enklaste vore ju om hon struntade i sovrummet och la sig i soffan i stället, den står cirka en meter från sängen (stugan är så liten) och soffan är hon inte rädd för, men hon VILL vara hos Matte i sovrummet, och vågar efter mycket pip och gnäll sig upp i sängen och ligger ovanpå mig och darrar i timmar. Jag har försökt att bara ignorera hennes rädsla och hoppas att hon ska upptäcka att det inte är farligt i sovrummet, men än så länge fungerar det inte. Kajsa darrar och kvider och jag låtsas som ingenting och får försöka läsa eller sova med en vibrerande hund på magen. Jag har flera gånger gått upp och tagit med henne till soffan och lagt ett täcke till henne där, så hon ska förstå att det är hennes sovplats, än så länge med klent resultat. Antar att fortsättning följer... tillslut måste hon vänja sig.

Jag var och tittade i en sy/broderi butik i går, och hittade en stor linneduk med underbart vackert korsstygnsbroderi i allmogestil, tyvärr kostade materialpaket nästan 1000 kronor eftersom duken är så stor, men jag blev bra sugen. Ska nog spara ihop till den eftersom jag verkligen tyckte om den och det är så mycket jobb att det skulle sysselsätta mig ett bra tag.
I går blev det ett litet broderi på Tatty Ted nallen i stället, som bara kostade 100 kr.

Var över en sväng till mamma och pappa i går också innan jag åkte hit ut, mamma ringde på förmiddagen och ville att jag skulle komma över och hämta min födelsedagspresent, en blomma och ett presentkort på "Växthuset" så att jag kan handla fler blommor. Väldigt bra present eftersom jag gärna vill handla lite blommmor att plantera i alla utekrukor här i Björsund.
Pappa skötte sig och bad om ursäkt för hur han betedde sig i måndags, bra.

H har fullt upp med skolan, han ska dessutom jobba i morgon kväll. På lördag ska vi träffa min syster och hennes sambo och äta thaimat ihop och dricka lite öl. Det ser jag fram emot. På söndag är det Valborgsafton. Jag hoppas på att H och jag ska åka hit till Björsund och dricka vin och mysa bara vi två. Får se hur vi känner på söndag, vi kanske är bakfulla efter kvällen med syrran.

Jag har inte hört ett ord från Försäkringskassan om hur det blir med arbetsträning. Jag trodde de skulle höra av sig efter mitt samtal med arbetspsykologen men så har inte skett.

Jag håller på att färga håret med henna, så jag sitter med hennagröt i håret och alltsammans insvept i en plastpåse och en trasig handduk. Hennaröran ska verka i cirka två timmar, så jag sitter här framför datorn och försöker fördriva tiden, nästa gång ska jag färga håret med vanlig färg, det är lättare. Men henna är billigare och bättre för håret. Billigt är det ledordet just nu, vi har så otroligt dålig ekonomi. Sista veckan har vi inte haft ett öre, vi väntar på lön/sjukpenning den 27:e. Misär, allt är slut, vi har inget smör, ingen mjölk, inget bröd. ;-( Men å andra sidan lider vi ingen större nöd, vi lär knappast svälta ihjäl.

Jag var hem till föräldrarna i går på en artighetsvisit som spårade ur. Pappa betedde sig som en dagisunge och var sur över att H och jag har köpt Björsund. (Som var mamma och pappas sommarstuga från början.) Eller rättare sagt var han sur över att H och jag har gjort om så mycket där ute, jag sa att det skulle han inte lägga sig i eftersom han inte äger det längre och vi kan göra vad vi vill med stugan och tomten. Pappa klarar inte av konflikter, han kan inte konsten att resonera utan kör personangrepp på löjligt låg nivå. Jag blev så förbannad att jag skakade av ilska, det finns nog ingen som kan göra mig så arg som pappa.

Jag åkte hem och fortsatte vara arg i flera timmar. Nu har det gett sig, men det är trist att det ska bli så här. Jag var förbredd på konflikter när H och jag köpte sommarstugan, jag vet hur lätt pappa spårar ur för bagateller och sedan fastnar i en ilskespiral som laddas med mer och mer krut ju mer tid han har på sig att fundera och älta.

Mamma tar som vanligt inte ställning utan väntar tyst på att konflikten ska gå över, vilket retar mig precis lika mycket som pappas dagisargument.

Nu ska jag skölja ut hennafärgen.

Nu är jag hemma igen. Har försökt lägga in texten som jag skrev ute i stugan och H:s och mitt Halmstadbesök, men det strular. Jag hoppas jag snart ska få ordning på det. Skönt att vara hemma igen, även om jag helst skulle ha stannat i Björsund i vårsolen ett par dagar till. Jag måste fixa en del här hemma, ska till läkare imorgon och vill gärna gå en sväng på biblioteket och fylla på med talböcker och vanliga böcker.

Vi är hemma från vårt påskbesök i Halmstad hos H:s föräldrar. Det var trevligt att åka dit och vi hade det bättre än jag förväntat mig. Det enda som inte riktigt stämde med planen var avsaknaden av värme och sol i Halmstad. Men med tjock jacka var det mysigt med en promenad på stranden och klipporna vid havet ändå. Kajsa rusade förstås i och blötte tassarna innan hon kom på att det var rätt kallt i vattnet och kom upp igen. H och jag gick och höll varandra i handen och jag kände mig uppfylld av havets ljud och kraft.

Det tog värre på krafterna att köra än vad det någonsin gjort förut, nu var det i och för sig väldigt längde sedan jag körde 50 mil på en dag, men ändå. Vi fick stanna och ta pauser och jag försökte ignorera värk i axlar och nacke. Vår bil är underbar att köra, bra sikt och bekväma säten så någon större fara var det inte. H hade bränt en skiva med bra bilmusik som vi lyssnade på, samt en hel del Hassan från P3.

Jag ville naturligtvis stanna i Gränna och köpa polkagrisar... känns väldigt märkligt att åka igenom (eller förbi) Gränna och INTE handla polkagrisar. Men H var inte lika entusiastisk som jag över detta enkla nöje och dessutom missade jag avfarten och körde förbi, till min egen stora besvikelse. jag lovade mig själv att göra ett besök i Gränna polkagrisfabrik på vägen hem istället, men vi åkte hem på påskdagen och förutom att det nog hade varit stängt var jag så trött att polkagrisar inte var lockande längre, jag ville bara hem.
Men nästa gång jag är i trakterna kring Gränna då ska det handlas polkagrisar. Jag kommer förmodligen åka nedåt Sverige igen i slutet på maj då jag planerar att hälsa på S i Håcksvik. Funderar om jag ska åka förbi Borås och hälsa på en annan kompis som bor där i samma veva, men jag har inte bestämt mig ännu. Hur som helst kommer jag åka förbi Gränna denna gång, och se till att inte missa avfarten.

Påsken var som sagt bra. Det var så skönt att umgås med H och åka iväg tillsammans. Vi kom ner till Halmstad redan i onsdags och slapp därmed helgtrafiken som antagligen var som värst under skärtorsdagen. Vi var lite oroliga över att Kajsa skulle fara illa av den långa bilfärden, men hon klarade det bra. Vi rastade en del på vägen och hon fick vatten i en liten plastbytta. Fast sista 10 milen var hon rejält sliten, för hon stod naturligtvis och tittade ut genom fönstret hela vägen, och vägrade ligga ner och sova som en normal hund.

Svärföräldrarna var artiga och trevliga, bjöd på drinkar och Sydafrikanskt vin. Vi fick presenter som inhandlats under deras senaste vistelse i Sydafrika, en fin träskål och ett broderi till mig.
God middag blev det också när packningen var inburen och vi installerat oss i det väldigt stora gästrummet med utsikt mot havet. Oxfilén med potatisgratäng slank ner utan problem, kladdkakan till efterrätt likaså.
Vi pratade om våra planer för Björsund, om att bygga ett hus, och på något sätt blir allt så konkret när vi samtalar med H:s föräldrar. I min tankevärld så är ett eget hus en dröm som jag hoppas ska bli verklighet. Kanske inom 5 till 10 år. Men svärföräldrarna pratar om att vi ska börja bygga när H blir klar med sin utbildning, typ i höst, och att vi ska ta lån och sätta i gång då genast. Jag är osäker på att det är så enkelt. Min inkomst räknas inte enligt bankens logik och bestämmelser och eftersom jag fortfarande har störst inkomst av H och mig så kommer vi knappast kunna ta ett så stort lån att det gör det möjligt att bygga hus, enbart grundat på H:s inkomst. Jag antar att detta är ett problem vi får ta tag i när den dagen kommer, tills dess drömmer jag mig bort och hoppas på det bästa. Men hus nästa år känns väldigt overkligt... men vem vet?

Från våra egna husplaner kom vi snabbt in på svärföräldrarnas, de ska sälja sitt hus i Steninge och flytta ner till sitt hus i Sydafrika. Tror att främsta anledningen är av skatteskäl samtidigt som dom tycker att det är dumt att ha ett hus som står tomt halva året när dom ändå är nere i Sydafrika. H och jag har länge tyckt att de ska sälja huset i Steninge, det är så stort och svårskött, och som sagt, det står tomt större delen av året.
Men att anta en sak och att höra fakta är lite annorlunda, jag tror H brydde sig mer om det än han visar både sina föräldrarna och mig. Kanske var det här vårt sista besök i Steninge?
Nu ska dom sälja huset, magasiniera sina möbler och flytta till SA i höst. Nästa sommar skulle dom hyra ett möblerat hus ett par månader, var vet dom ännu inte. Antagligen blir det i Göteborgstrakten eftersom H:s bägge bröder med familjer bor där.

I torsdags var vi in till Halmstad och gick lite på stan. H:s mamma var med och bjöd oss på lunch i en delikatess affär som var en av mina favoriter när vi bodde i Halmstad. Jag var även in på mitt före detta favoritfik "Skånskas" med blev besviken eftersom det var omgjort och inte lika mysigt som förr. Annars var det skoj att återse Halmstad city igen. Tyvärr duggregnade det och blåste iskallt så det blev inte så mycket strosande, utan vi var mest inne i affärer och tittade. Det känns som det var evigheter sedan vi bodde i Halmstad, det var väl 97-98 tror jag. Jag kan fortfarande sakna den lägenheten vi hade där, vi renoverade den tills den såg ut precis som vi ville (även om den saknade badkar) och jag har aldrig bott så "lyxigt" och fint och ändå var hyran bara en tredjedel av den vi har nu.

Jaja, hur som helst så trivdes vi aldrig riktigt bra i Halmstad, trots fin lägenhet. Jag fick bara vikariat på Hallandsposten och H jobbade lite extra i sina föräldrars möbelaffär, men gick annars arbetslös och visste inte riktigt vad han ville göra. Dessutom hade vi inga kompisar i Halmstad, så det blev Stockholm istället när jag fick vikariat på Aftonbladet och nu sex år senare är det E:a som gäller.

Tillbaka till där jag var, Halmstadbesök hos svärföräldrarna. I fredags bjöd H:s föräldrar oss på väldigt god middag på en restaurang nere vid havet i Steninge. Den hade genomgått ägarbyte och renovering så det var nypremiär under långfredagen. Maten var förstklassig, jag har inte ätit så god restaurangmat på flera år. Suveränt gott. Tyvärr var personalen ouppmärksam och gjorde inget bra intryck vilket tog ner helhetsupplevelsen. Eftersom jag är mer intresserad av god mat så bekymrade det inte mig så mycket, men H och hans föräldrar satt med tomma vinglas och ville ha mer vin, men fick vänta i nästan en timme innan en servitris uppmärksammade situationen. Dessutom stod det fel i vinlistan så H:s pappa lycklades beställa ett vin som inte fanns, vilket skapade ännu mer irritation. Jag ler när jag skriver detta, jag kan inte låta bli, usch vad jag är elak. ;-) Men det är bara så typiskt att sådana här situationer alltid uppstår i H:s föräldrars sällskap. Att vinet inte har "rätt" temperatur, eller av rätt sorts druva, eller som nu, inte fanns på vinlistan. (pga. feltryck) Vem orkar bry sig?
Jag är väl orättvis, för när vinet väl kom så drack jag min andel och njöt av varje klunk, trots att det var merlot och inte pinotage, eller om det var tvärtom, eller helt annan druva. Jag har inte så bra koll.

Lördagen var stora släktdagen. Då kom H:s bröder med fruar, barn och hundar. Hela det stora tysta huset fylldes av människor och samtidigt som det var enormt roligt att träffa alla, blev jag snabbt trött i huvudet av den höga ljudnivån. Jag dämpade det hela med lite rom och cola som är älsta broderns favoritdrink. Vi åt en enormt god påsklunch med sill och nubbe och blev lagom berusade och glada. Lille brorsbarnet L var min stora favorit under hela dagen. Han är lite över ett år, och det var första gången jag träffade honom. Han var helt otroligt söt och så glad, inte det minsta blyg. Jag fick bära runt på honom och leka med hans leksaker osv. Det komiska var att Kajsa, vår lilla primadonna som är van att stå i centrum för all uppmärksamhet, visade tydliga tecken på svartsjuka när matte inte koncenterade sig på enbart henne. Hon började jaga L (brorsbarnet) och lyckade till och med välta honom en gång. Jag tror aldrig att Kajsa har fått så mycket skäll i hela sitt liv. Men hon lärde sig inte, nästa gång jag var i närheten av L kom hon farandes igen och försökte ta sig in mellan honom och mig. Denna gång blev Kajsa utkastad i trädgården där hon drog på sig ännu mer missnöje genom att jaga och flytta på kricketkloten som hälften av släkten försökte spela kricket med.

På påskdagen åkte vi hem. Både H och jag fick vansinnig hemlängtan när påskmiddagen och släktträffen var över, så vi ändrade raskt planerna att åka hem på annandagen till att åka direkt efter frukost på påskdagen. Jag kände att jag inte skulle klara många timmar till innan jag däckade helt. Så jag samlade ihop de sista reservkrafterna och körde hem. Konstigt nog gick det snabbare och smidigare att köra hem än dit. Vi tog många pauser, men körde ändå hem på sex timmar. Väl hemma tillät jag mig att slappna av och varva ner och däckade totalt. Jag har sovit i stort sett sedan vi kom hem. Vad är det för dag i dag? onsdag? Jag har varit så överdrivet trött, i måndags var jag knappt vaken, i går hade jag så ont i nacken, axlar, ben och det ena knät att jag vacklade fram och kunde bara gå korta sträckor.

I dag vaknade jag pigg igen. Passade på och tog mig ut till sommarstugan eftersom jag verkligen har längtat efter lugnet och stillheten här ute. Det är här min kropp och själ kan "läka" och komma till ro. Jag har suttit hela dagen i vårsolen och läst tidningar, druckit oräkneliga koppar te och bara njutit. Har försökt kratta en del löv, men jag orkar bara med en liten plätt i taget, så det tar sin tid.  Imorgon kanske jag fixar lite mer. Jag har tagit med dator ut, det är väldigt bekvämt med bärbar dator. Vi har inget internet här ute, så jag kan inte surfa. Men det går att skriva mail och annat och posta det när jag kommer hem.
Jag lyckades förlägga dagboken när jag packade väskan som jag skulle ha med hit ut. Vet att jag plockade fram den och höll den i handen, men väl här ute så upptäckte jag att den inte låg nerpackad i väskan som den skulle, så jag får skriva på datorn istället, det fungerar bra det med.

Eftersom vi inte har införskaffat någon digitalbox till sommarstugan och den analoga tv-sändningen har släckts ner, så kan jag inte fördriva tiden med tv härute längre. Jag har med mig talböcker, pocketböcker och min solrosduk (korsstygn) så jag har lite att sysselsätta mig med. Ikväll ska jag lägga mig tidigt och läsa en ny pocket som kom med min bokklubb.

H ska komma hit i helgen, jag ska hämta honom på fredag. Vi ska kratta löv och fixa lite här ute. Njuta av att det är vår. Jag hoppas att det fina vädret håller i sig.

I dag har min systerson och jag kollat på video. Vi införde  detta med videokvällar för några år sedan när jag inte orkade genomföra roligare saker som Gröna lund besök och gå på museum osv. Förr så åkte S (systersonen) till den stad jag bodde i (vi har flyttat runt rätt så mycket) och då hittade vi alltid på något extra roligt ihop. Anpassat efter ålder och intresse naturligtvis. Ett tag var det äventyrsbad, och senare Gröna Lund och nu har det övergått till video. S har blivit större, tonåring numera, och nu bor vi i samma stad igen. Så det blev en videodag/kväll. Vi laddade upp med en massa snask, chips, ostbågar och smågodis och toppade det med ett par dvd-filmer. S fick välja så det blev; "Liftarens guide till galaxen" som jag ger två plus av fem möjliga och "Dawn of the dead" (zombiefilm) som får tre plus. Blev faktiskt positivt överraskad över zombiefilmen, jag älskar skräckfilmer men brukar undvika just zombies, varför vet jag inte. Har fått för mig att jag tycker zombies är tråkigt. Men den här filmen var helt okej.
Vi tryckte i oss godis och läsk tills i alla fall jag var lätt illamående, då gjorde vi toast i våffeljärn. ;-)
Det känns bra att ha tillbringat dagen med S, kul att träffas.

Pappas födelsedag i dag vilket betyder att vi måste åka över dit på artighetsfika och vara sociala och trevliga. Varken H eller jag har någon större lust. Det enda positiva är att syrran med familj kommer dit, så vi kan umgås med dom, men jag hade mycket hellre tillbringat kvällen enbart med dom, utan att äta tårta och trängas  i mamma och pappas lägenhet.

Lilla skrutthunden har varit på klippning i dag och har förvandlats till en naken hund. ;-(
Buhu. Hon ser inte klok ut. En softis ska vara långhårig och ha en vacker och välskött päls... Kajsa ser ut som hon fastnat i en rakmaskin, vilket väl är ungefär vad som hänt. Eftersom hennes päls var så tovig och vi inte kunde reda ut alla tovor och kamma henne ordentligt så hade hundsalongen inget annat val än att ta fram rakapparaten och raka bort allt. Jag kände knappt igen henne när jag kom tillbaka för att hämta henne, på vägen hem började hon att darra, det måste vara väldigt kallt och ovant  för henne att inte ha någon päls. Uppfödaren som jag pratade med förra veckan menar på att hon går igenom värsta åldern nu vad det gäller pälsen, när dom är lite över ett år så blir det mycket tovor och svårt att hålla ordning på pälsen, uppfödaren hade problem med sin egen hund från samma kull som Kajsa. Men jag tror i alla fall att vi måste bli bättre på att bada, kamma och sköta om hennes päls om vi inte vill gå runt med en nakenhund i sällskap i stället för vår gosigt gulliga softis-kajsa. Till vårt försvar så är det en mardröm att bada Kajsa, hon ylar och får panik och försöker ta sig upp ur badkaret av alla krafter, sprattlar, sliter och "gråter". H håller i henne och jag försöker få på shampo på hennes sprattlande lekamen och duscha bort all smuts, efter det samma procedur med balsam, allt medan jag oroar mig för att grannarna ska ringa polisen och anmäla oss för djurmisshandel, för Kajsa låter som vi torterar henne å det grövsta.
Efter det gömmer hon sig under sängen och tittar anklagande på oss, försöker vi att kamma så börjar hon sprattla igen och försöker med alla krafter ta sig loss. Jag som trodde att det skulle bli lite "mysigt" med pälsvård, såg framför mig att hon skulle sitta still i mitt knä och att jag kunde kamma och borsta henne samtidigt som jag gosade med henne. Men nej... inte alls så. Jaga en gnällande Kajsa runt i lägenheten med en godis i ena handen och en kam i den andra, att be H hålla fast henne medan jag kammar under högljudda protester av en viss bortskämd primadonna-hund.
Nu behöver hon INTE kammas på ett tag, det finns ingenting att kamma. ;-(

Vad händer annars? Jag är trött, overkligt seg och har ont i huvudet, ungefär som vanligt med andra ord. Jag skulle vara klockan nio med Kajsa hos hundsalongen i morse, så jag kunde inte sova mina 12 timmars skönhetssömn. Var helt vimmelkantig av endast 8 timmars sömn och har försökt sova middag under dagen, men det hjälpte inte mycket. Börjar fundera på om det är pollenallergin som satt in, känns extra kämpigt just nu, trots att det börjar bli vår.

Jag var och träffade en "arbetspsykolog" i tisdags, ett steg i att komma tillbaka till arbete och arbetsträning. Tillsammans med försäkringskassan och arbetsförmedlingen ska det utredas om jag kan jobba, på vilken nivå och med vad, och ett steg i detta var att träffa en arbetspsykolog. Vi pratade i nästan två timmar och han kom fram till att jag ska börja på en väldigt lugn nivå, med några timmars arbete i veckan. Han skulle skicka sin bedömning till min handläggare på FK och så får vi se vad som händer sedan. Jag vill helst tillbaka som journalist, men det är klart att det är svårt att få ett riktigt jobb när jag mår som jag gör, och inte kan garantera att jag kan jobba överhuvudtaget.  Samtidigt kan jag tänka mig att göra annat också, det viktigaste är att få komma tillbaka på något sätt och att få lite sociala kontakter och känna att jag gör någonting vettigt.
FK sa för några månader sedan att jag enligt deras utsago skulle kunna jobba 50%, och att jag hade till augusti på mig att komma upp i dessa 50%. Detta enligt ett läkarutlåtande från en läkare som jag inte träffat. Kan bara sucka och hoppas att dom kommer till insikt. Det är inget fel på min vilja, det har de aldrig varit, tyvärr är kapaciteten inte i nivå med viljan och jag kan inte göra så mycket mer än vad jag redan gör. Det vill säga att jag försöker så gott jag kan, och gärna testar att jobba och ser hur det går.
Med tanke på hur dåligt genomförd hundkursen har blivit, trots att det bara är en gång i veckan och jag verkligen är motiverad, så sätter jag inte ribban för högt, då blir jag bara besviken. I sommar vill jag gärna ha lite ork att pyssla i sommarstugan. Kanske klippa gräs och hålla på med trädgård och annat som måste göras där ute.

Kloackan tickar iväg och det börjar bli dags att avlägga födelsedagsbesöket hos pappa.

Vaknade och såg att solen skiner, vad underbart! Jag vill verkligen ha vår nu på en gång.
Jag har tagit mig igenom några trötta dagar. Jag har ingen aning om vart min styrka tagit vägen, kan bara konstatera att jag saknar den. I går var H och jag och storhandlade och jag trodde att jag skulle svimma innan vi kom hem, jag var helt slut. Bäddade ner mig i soffan resten av dagen med ett par dvdfilmer som jag hyrt. Jag fick lite lätt black out i videoaffären och tyckte inte att jag kunde hitta en enda film som lockade, ändå ville jag se på film, tillslut hyrde jag Kommissionen som gick på tv förut, som jag aldrig tittade på. 3 dvd-skivor med sammanlagt nio avsnitt. Tittade på första dvd:n igår och kan konstatera att serien inte var i den klass jag hade förväntat mig. Jag ska göra ett försök med andra filmen i dag och se om jag orkar kolla klart. Så här i efterhand önskar jag att jag hade hyrt någon av Van Veeteren deckarna jag stod och tvekade mellan.

Jaha, nu säger en kissnödig Kajsa ifrån, "hallå matte du måste sluta sitta där vid datorn, för jag måste UT NUUUUU" så jag får avrunda och göra min plikt. ;-)

och fortfarande fungera? Knappast. Just nu sitter Kajsa och gnäller och påkallar uppmärksamhet. Hon försöker nog tala om för mig att hon vill gå ut. Jag orkar inte. Jag är helt väck av trötthet och värk i dag. Hjärnan känns inbäddad i dämpande bomull och kroppen lyder inte.
Jag känner bara för att gråta. Jag vet inte vad jag ska ta mig till med mig själv. Jag lyckades med stor möda ta mig till min terapintimme, men var så virrig att jag fick vända ett par gånger för att hämta visakortet, mobilen, bilnyckeln osv. Tänkte att det skulle vara bra att ta mig i väg trots att kroppen skriker att jag ska vara hemma och sova eftersom det är sådana här dagar jag behöver få hjälp att handskas med. Jag tror att min tolkning av kognitiv terapi var att det skulle vara mer konkret än "vanlig" terapi, kuratorsamtal. Men än så länge märker jag ingen större skillnad. Denna terapeut är trevlig och jag tycker om att prata med henne och jag är säker på att det hjälper mig, för det är väldigt mycket tankar som snurrar runt i huvudet för det mesta och det är skönt att ha någon utifrån som kan hjälpa mig att sortera dem.
Men konkreta tips är det dåligt om.
Ville beskriva för henne hur det känns när jag är inne i denna smärtdimma och om hon har något knep för hur jag ska kunna koppla bort och tänka på annat. Men väl där uppkrupen i en fåtölj så babblade jag bara på om allt och inget helt utan sammanhang och kom nog aldrig riktigt fram till att berätta om hur det känns.

Jag är glad att jag tog mig dit i alla fall.
Hon frågade om jag trodde att det skulle vara så här resten av livet, alltså om diagnosen är kronisk , om alla med fibromyalgi är handikappade för livet. Svårt att svara på. Diagnosen är kronisk, jag kommer inte vakna en dag och vara "fri" från det. Men jag kan mycket väl må bättre än vad jag gör just nu, ha fler bra dagar och kunna utnyttja den kapacitet jag har bättre.
Tungt att tänka på att jag aldrig slipper detta, det här är mitt liv nu. Overkligt. Jag VILL vakna frisk imorgon.
Hon frågade också om jag tror att jag kan jobba igen, deltid. Jag vill jobba, jag vill vara frisk, jag vill må bra. Jag kan inte tänka mig att INTE kunna jobba alls mer, att aldrig mer komma ut i arbetslivet igen... samtidigt som jag vet att jag inte har kapacitet att jobba just nu. Jag har inte haft kapacitet att jobba de sista fem åren. Jag är realist, fungerar det inte med hundskola en gång i veckan, fungerar det inte att uppehålla sociala kontakter så känns det svårt att få in jobb mitt i alltihop. Jag är helt förstörd (orkesmässigt) för att jag var ute och åt middag med min syster i förrgår och roade mig EN kväll... skulle inte ha kunnat ta mig till ett jobb varken i går eller i dag... men någon gång måste det väl bli något bättre? I framtiden hoppas jag på att kunna jobba på något sätt. kanske skriva hemifrån, eller plugga fem poängs kurser. Göra någonting vettigt.

Min syster och jag pratade om barn i helgen när vi var ute. Jag har tänkt så mycket på barn den sista tiden, att jag verkligen skulle vilja bli mamma. Men samtidigt som jag vill det så vill jag inte bli mamma och mår som jag gör nu, när H fick ta ut Kajsa för att jag inte orkar. Min syster tycker att det skulle vara så roligt om vi fick barn, hennes familj skulle hjälpa oss så mycket dom kunde. Jag håller med, det vore kul med barn, jag skulle säkert kunna få en hel del hjälp. Samtidigt så är barn ett stort ansvar, när jag inte orkar med mig själv och måste sova cirka 10-12 timmar per dygn för att ens kunna gå upp och fungera, hur skulle det gå ihop?
Är det rätt mot barnet? Att växa upp med en klen mamma som inte kan hitta på och göra roliga saker och som inte orkar med något extra?

Säger som jag sagt förut att innan fibro så skulle jag inte ha tvekat en sekund, jag älskar barn, jag vill ha barn i min närhet. Men hälsan påverkar så mycket, både humöret, orken och lusten. Jag vill vara en bra mamma och jag kan inte det så som situationen nu ser ut. Jag kanske ändrar mig, eller ältar det här om och om igen. Men min slutsats i dag, en värk/tröttdag är att det är svårt att få vardagen att fungera utan barn, att jag blir irriterad på Kajsa som gnäller och skulle vilja stänga in henne i ett eget rum, tja, då kan man ju fundera på vad jag skulle göra med mitt barn? Nu har jag i och för sig inte stängt in Kajsa, hon ligger vid mina fötter efter att ha varit ute med husse på promenad.

En annan sak som kom upp när jag var ute med syrran var att hon tycker att vi träffas för sällan och att hon tolkar det som att jag inte VILL umgås med henne. Vilket är helt fel. Jag älskar min syster, hon är min familj och min bästa vän i ett. Jag prioriterar alltid henne framför alla andra. Men även här spökar fibro i bakgrunden, för mådde jag som jag gjorde förut skulle vi säkert umgås mer. Jag skulle cykla förbi deras lägenhet och ta en fika på väg från jobbet, eller träffas på stan osv. men nu kan det gå veckor som jag inte orkar någonting och har problem att bara hasa runt i lägenheten och laga ordning mat och gå ut med Kajsa.  Cykla har jag inte gjort på flera år. Dessa perioder umgås jag inte med någon annan än H, det är inget kul att umgås när det känns som man är mitt i en evighetsinfluensa. Men allt det handlar om mig, inte om A.
Jag önskar att jag mådde bättre och kunde motsvara förväntningarna, men det enda jag kan göra just nu är att göra så gott jag kan. Har en lång lista med vänner jag vill träffa och umgås med, dom bra dagarna räcker helt enkelt inte till. Jag försöker förklara detta för syrran varje gång vi träffas, men det känns ändå som att hon innerst inne tror att jag inte "vill" träffas och umgås. Hon förväntar sig mer än jag kan ge.

I går satt jag och broderade nästan hela dagen. Syr på en duk med solrosor, naturligtvis har jag räknar fel och lyckats  förskjuta mönstret så att jag måste ta till en nödlösning och sy extra blad för att maskera min miss. Jag börjar bli bra på att dölja misstagen. Syr oftare fel än rätt, men det syns inte om man inte vet om det.

Nu ska jag sova ett par timmar och sedan mysa under duntäcket framför tv:n. Har inte lyckats ta mig samman och börja banta den här veckan heller.

Bakfull. Syndarens straff. ;-) Jag var ute på restaurang och pubkväll med syrran i går. Vi hade det riktigt trevligt. Vi träffades här hemma först och drack bubbelvin och ett par drinkar och pratade. Sedan var vi på lyxrestaurang och åt trerätters helgmeny. Det var sagolikt gott, lax till förrätt och oxfilé till huvudrätt. Vi delade på en flaska gott (och dyrt) rödvin och fortsatte prata och umgås. Efter middagen fortsatte vi på puben. Skönt att komma iväg och göra något annat än att bara sitta i lägenheten och mögla.
Skönt att träffa A också, det blir inte så ofta trots att vi äntligen bor i samma stad igen. Ändå är hon den person jag umgås mest med, jag har inte så stort umgänge nu längre.