karlsdotter

Nu är Kajsa och jag hemma i lägenheten igen,  jag var tvungen att närvara på Morsdagsfika hemma hos mamma och pappa så det var bara att packa in sig i bilen och åka hem, trots att det var strålande solsken och blå himmel ute i Björsund oah jag gärna stannat kvar där. Jag tröstar mig med att det säkert blev regn även vid sommarstugan, vi mötte nämligen ett riktigt oväder på vägen hem.

Jag var in och hämtade H igår och vi tillbringade en kväll och förmiddagen tillsammans i stugan. Vi hann göra lite nytta i dag innan vi skulle åka, H och jag hjälptes åt att få ordning på lillstugan (gäststugan), nu är det bara städningen kvar där och det fixar jag kommande vecka.

Johanna kom ut i torsdags just som jag började få nog av att sitta själv i stugan. Vi kollade på film två kvällar i rad, i fredags grillade vi fläskfilé och rörde ihop en underbar potatissallad med massor av vitlök och olivolja. Solen visade sig mellan regnskurarna, så vi kunde sitta ute och äta, mysigt. Vi avslutade kvällen med "Borta med vinden", jag tror inte att det har gjorts någon så bra film varken före eller efter den, helt underbar! Jag kan se den hur många gånger som helst. Johanna och jag verkar ha samma filmsmak så det kan säkert bli fler trevliga filmkvällar i stugan.

I går var jag och hämtade H som ville komma ut till Björsund och umgås. H var grymt bakfull efter att ha festat med sina klasskompisar, så han ville helst sitta i soffan och dricka Cola och äta smågodis... inte klippa gräs eller annat "jobb" som måste göras. ;-) Så vi hyrde ett par skräckisar och flyttade in tv:n i det pyttelilla sovrummet och drog ner rullgardinen. Det var riktigt mysigt. Det blev tre skräckisar på raken, en bra (Corpse Bride, Tim Burton) och två dåliga (House of voices och A tale of two sisters).

I dag var det som sagt strålande solsken när vi vaknade och det var rena drömmen att gå ut och sätta sig på trappen och njuta av solen. Jag fixade frukost som intogs ute i trädgården och efter det lekte vi med H:s pilbåge som var riktigt skoj att skjuta med.
Vi hann jobba lite innan det var dags att fara till mamma. Var och hämtade vatten hos Johanna, vi har inte fått igång vattnet från henne ännu, så det är bara att släpa på vattendunkar ett tag till. Jag har vant mig och tycker att det fungerar rätt så bra, det är jobbigt att det går åt så mycket vatten när jag ska diska bara. Men men, jag har lärt mig hushålla och sparar disk i några dagar innan jag tar itu med den. Bättre att diska en stor disk än många små, vattenmängden som går åt blir ungefär den samma oavsett hur mycket det är som ska diskas.

Fikat hos mamma var rätt krystat men hon bjöd på god tårta med maräng och färska jordgubbar. Min syster var också där och med henne i närheten så fungerar det bättre att umgås med föräldrarna. Pappa kläckte dock ur sig den trevliga kommentaren "Vad tycker H om att du blivit så tjock?" samtidigt som han fnissade lite förnöjt. Jag tyckte att den frasen gjorde det enkelt att tacka för mig, sätta koppel på Kajsa och gå därifrån.

Här hemma har H pluggat flitigt eftersom han har två prov nu måndag och tisdag. Jag var och handlade och lagade middag. Efter det blev det lite tv-tittande för min del. Jag var mitt inne i en intressant dokumentär om Tjernobyl på Discovery när textningen plötsligt la av, dessvärre var hälften av vad som sades på ryska och helt omöjligt att förstå utan text, så jag fick ge upp och stänga av. Sedan fastnade jag här framför datorn. Nu är det läggdags.

Kajsa och jag åkte tillbaka i sommarstugan igår. När jag är hemma i lägenheten längtar jag till Björsund och väl här längtar jag hem. ;-( Märklig känsla. I natt har jag genomlidit ännu en natt med dålig sömn och oroliga tankar. Läkaren ringde som hon skulle i går men var osäker på att hon kunde förlänga min sjukskrivning, hon skulle prata med försäkringskassan och sedan ringa upp mig senare under dagen. Hon ringde vid fem och meddelade att hon inte kan sjukskriva mig innan hon har träffat mig och hon hade ingen ledig tid förrän i slutet på juni. Min sjukskrivning går ut i dag och det känns inte alls bra att inte veta hur det ska bli framöver. Tänk om hon inte vill/kan sjukskriva mig? Hur ska jag klara mig utan sjukpenning? Rättare sagt; jag klarar mig inte utan sjukpenning då går vi i total konkurs. Det är kärvt redan som det är, utan sjukpenning, nej jag orkar inte ens tänka på det.
Även om hon sjukskriver mig igen när vi träffas i slutet av juni så kommer det bli ett glapp på en månad i sjukpenningen och även om läkaren kan sjukskriva mig retroaktivt så kommer jag inte kunna lämna in det sjukintyget till FK förrän jag har det i handen i slutet av juni och då kommer jag inte få ersättning för dagarna i juni förrän i augusti. Det kommer bli ett glapp som jag inte tror att H och jag fixar ekonomiskt. Så tankarna har snurrat och snurrat hela natten. Ska jag försöka låna pengar av mamma? samtidigt vill jag inte göra det eftersom jag inte vet NÄR jag kommer att få pengar, samt att jag inte ens vet OM jag verkligen får förlängd sjukskrivning. Jag litar inte alls på vårdcentralen jag tillhör. Jag får aldrig träffa samma läkare två gånger i rad och uppföljningen av mediciner och sjukskrivning är obefintlig. Det leder till att läkarna inte vill sjukskriva mig efter som dom inte vet att jag är sjuk, de hinner inte läsa hela min journal på de tio minuter de har avsatt för mitt besök. De vill inte heller skriva ut värktabletter, allergimedicin eller annat eftersom dom inte är säkra på vad jag egentligen behöver och ska ha. Varje gång jag är i kontakt med City vårdcentral så längtar jag förtvivlat tillbaka till Fisksätra vårdcentral där jag fick bra hjälp och alltid träffade samma läkare och alltid blev tagen på allvar och fick den hjälp och vård jag behövde. Det är det enda jag saknar från Stockholm, tryggheten i bra vård på en vårdcentral som hjälpte mig istället för att stjälpa mig,

Den läkare jag ska träffa nu i slutet av juni vill ha kopia av rapporten som arbetspsykologen skrev, samt ett utlåtande från min kognitiva terapeut. Jag ska naturligtvis ordna det, men samtidigt känns det olustigt, för jag vill inte att alla mina papper ska valsa runt och hamna i "orätta" händer. Fast kanske är jag överkänslig, alla inom vården har tystnadsplikt och det finns ingenting som varken arbetspsykologen eller kognitiva terapeuten kan säga som jag inte samtycker till. Det känns bara olustigt.

Jag börjar till min fasa känna svaga tecken på begynnande depression, jag sover dåligt, jag har fortfarande magkatarrsbesvär och jag oroar mig hela tiden för olika saker, ekonomi, framtid, H och fastnar i tankegången så det blir destruktivt istället för konstruktivt. Jag kommer ingen vart med mig själv. Även rastlösheten i kroppen känner jag igen, att jag inte är riktigt nöjd med någonting. Som jag skrev ovan, när jag är här i stugan känns det tomt och lite tråkigt, men hemma i lägenheten känns den tråkig och jag kan inte packa och återvänta till Björsund fort nog. Jag hoppas verkligen att det är en tillfällig svacka för jag brukar må bättre på sommaren och jag vill absolut inte förstöra min bästa period genom att bli deppig och nedstämd. Borde förstås vara klok och genast öka min dos av Fontex i förebyggande syfte, men jag vill inte göra det på eget bevåg och vårdcentralen är inte till någon större hjälp. Jag är absolut inte så dålig att jag känner mig manad att ringa psykakuten. Nej, jag ska avvakta och se vad som händer och ta upp det med min kognitiva terapeut, vi ska träffas en gång till innan hon är sommarledig.

Kanske känns det så här just nu eftersom jag blev så bekymrad över sjukskrivning och sjukintyg och alla ekonomiska problem det tillför. Jag ska försöka koppla bort så gott jag kan och hitta tillbaka till sommarkänsla och finna friden i Björsund. I dag ska jag försöka rensa rabatterna, det borde hålla mina tankar på annat eftersom jag kommer vara fullt koncentrerad på att skilja på vad som är blommor och vad som är ogräs. ;-)
Jag vill ha mer sol och värme! Jag fattar inte riktigt vad som hände med sommaren? Fyra varma mysiga dagar och sedan bara regn, regn, regn och blåst. Usch, tänk om det fortsätter så här hela sommaren?
Visst är jag bra på att tänka positivt? Jaja, nu ska jag i alla fall äta en god frukost och sedan gå på en skogspromenad med Kajsa innan jag ger mig på ogräset.

Jag har ont i huvudet i dag också, det känns som jag haft det i evigheter. Jag funderar på om det kan vara att jag har för svaga glasögon och linser, eller vädret? Eller pollenallergin? Eller fibromyalgi? Strunt samma, ont i huvudet har jag och vi har slut på treo. :-(

Jag sov dåligt i natt, mest beroende på att Kajsa, primadonnan, tog upp halva sängen och absolut skulle ligga diagonalt över min mage. Jag vände mig om och knuffade bort henne och sedan tog det cirka tre minuter innan hon makat sig tillrätta igen. Naturligtvis borde jag kasta ner henne från sängen, men hon är ju min lilla bebis så det går inte.

Jag vaknade i ottan av att H:s väckarklocka ringde och kunde inte somna om, så jag gick upp och satte mig vid datorn och slösurfade lite. H: ställde om klockan och gick och la sig igen. Jag väckte honom till nio (när jag trodde att hans skoldag började) men han mumlade om att han skulle sova, han hade sovmorgon. En timme senare rusar han upp med panik i blicken och har försovit sig, han hade inte alls sovmorgon, han visste inte vad jag pratade om. H försvann snabbt till skolan, 20 minuter senare var han hemma igen, det visade sig när han väl var på plats att det inte alls var skola i dag, han var ensam där. Mycket väsen för ingenting med andra ord.

Vi bestämde oss för lyxen att äta lunch på stan och ha en liten date bara H och jag. Det var trevligt att sitta och snacka och äta gott och kolla på folk. Hade vi haft mer pengar hade vi säkert gått till krogen för en öl också, men nu tog vi en sväng på stan och kollade i affärer istället.

Väl hemma igen drabbades jag av gottesug och länsade skafferiet i jakt på något snask. Utbudet var dock inte särskilt stort så tillslut poppade jag popcorn som jag proppade i mig framför Tyra Banks show. Tyras show känns mest som en klubb för inbördes beundran, inte särskilt givande.
Fortsatte tv-kvällen med Projekt Runway som jag tycker är riktigt bra. Tittade på förra omgången och fastnade helt för konceptet. Tycker det är roligt att deltagarna verkligen GÖR någonting, skapar kläder, utvecklas och det är roligt att titta på eftersom deltagarna är suveränt duktiga.

Efter det tittade jag på Big Brother finalen, men det var så givet att Jessica skulle vinna att jag inte var särskilt engagerad. Jag hade egentligen inget som helst intresse av att se någon av dom kvarvarande deltagarna som vinnare, så jag tittade mest för att få tiden att gå. Big Brother har verkligen nått en nedre gräns och varit ruskigt dåligt denna säsong. Jobbiga deltagare och tråkigt upplägg. Nej, jag längtar tillbaka till hur Big Brother var första gången det sändes, då kändes människorna inne i huset mer äkta och det var skoj att följa dom.
Nog om det.

I morgon ska jag äta lunch med Mia. (en kompis som jag känt sedan vi var ett år och gick hos samma dagmamma.) Mia är så mysig och trygg. Hon har alltid funnits där och jag hoppas att hon kommer göra det i framtiden också, det ska bli trevligt att träffas.

Jag hade tänkt återvända till Björsund efter lunchen och terapin imorgon, men jag måste förlänga mitt sjukintyg och har fått en telefontid på onsdag morgon till läkaren. Hon skulle i och för sig ringa på min mobil, men det är så dålig täckning i Björsund. Å andra sidan så har hon (läkaren) struntat i att ringa, trots inbokad telefontid, vid ett flertal tillfällen, så det känns på ett sätt dumt att sitta hemma och vänta på att hon ska ringa när hon förmodligen inte kommer göra det i alla fall. Fast är vädret som det är nu så kan jag lika  gärna fördriva tiden i stan som i stugan, det kvittar lika.

Jag satt halva natten i natt och hela förmiddagen och surfade på digitalbox. Först fakta för att försöka få någon uns kunskap om VAD det är för box vi måste ha i stugan. Sedan för att hitta en billig box som ändå har de funktioner vi vill ha. Kan säga att det är en djungel att försöka hitta rätt. Jag "snöar" liksom in mig när jag väl gett mig sjutton på att hitta den rätta och måste läsa all fakta jag kan hitta. Så jag läste råd och rön recensioner, konsumentrecensioner osv.
Surfade i massor av nätbutiker för att kolla priser och utbud. Tillslut bestämde vi oss för (eller mest jag) att beställa en box med ett abonnemang på några fler kanaler än grundutbudet. Då fick man själva boxen gratis, men får betala per månad i 12 månader. Det blir förstås dyrare i längden, men ändå inte så särskilt mycket dyrare eftersom vi får boxen gratis. Dessutom räknar jag kallt med att vår ekonomi ska bli bättre till hösten när H har jobbat hela sommaren och sedan avslutat skolan.
Nu hoppas jag bara att boxen kommer att fungera ute i stugan, annars blir det drygt att betala månadsavgift. Det som är bra med att ha lite extra kanaler är att jag kan följa mina dokusåpor trots Björsundsbesök. Jag kommer förmodligen vara i stugan rätt mycket även kommande höst och vinter och då är det skönt med tv. Nu under sommaren känns det inte lika viktigt, då är det mest nyheter jag vill få tillgång till.

Så är jag hemma igen. Kajsa blev överlycklig när hon såg att jag började packa väskan och bära den till bilen. Hon rusade upp och satt sig vid "sin" bildörr och viftade på svansen tills det var dags att åka. Väl hemma i stan rusade hon in i lägenheten och studsade upp och ner som en tokig runt Henrik innan hon kollade om det fanns något i matskålen. Sedan hoppade hon upp i dubbelsängen och somnade och där ligger hon fortfarande kvar.

Jag tycker det är så där att vara hemma igen. Det blir alltid så knepigt att komma hem. Jag har en slags romantiserad bild av hur H och jag ska flyga i varandras armar och kramas och sedan umgås hela dagen, kanske dricka vin, laga en god middag, hitta på något. Fast jag borde ha lärt mig att det aldrig blir så. :-(

Vi kramas, H sätter sig framför tv:n, jag sätter mig vid datorn. Jag duschar och frågar om vi ska hitta på något, H svarar att han nog hade tänkt spela dataspel och sätter sig vid datorn. Jag glor en stund på tv, sätter mig vid datorn... blir rastlös... och längtar tillbaka till Björsund. Efter tre-fyra timmar undrar H vad vi ska äta, vi kommer överens om pizza som vi beställer och äter framför tv:n på 10 minuter. H säger att han ska spela dataspel och sätter sig vid datorn igen. Kajsa piper och är kissnödig och ingen av oss orkar gå ut med henne.
Ungefär så, i korta drag.

Hur som helst så var det dags att åka hem en vända. Jag behövde duscha och få tillgång till rena kläder och jag har låneböcker som ska tillbaka till biblioteket imorgon. Jag ville dessutom kolla post och mail. Samt vara på samma ställe som H, även om vi inte direkt umgås.

Jag har inte mått bra sista veckan. Jag vet inte riktigt vad som är fel, jag har haft migrän i flera dagar, plus vansinnigt ont i kroppen. I går kom jag knappt upp ur sängen och gick och la mig direkt igen efter att jag morgonrastat Kajsa. Jag hade så ont att jag nästan fick panik eftersom ingenting hjälper, det är outhärdligt. Värktabletterna är som sockerpiller.
Det regnade och som tur är så gillar inte Kajsa regn, så hon var rätt nöjd med att ligga i sängen och sova med mig större delen av dagen. Fram emot kvällen kom grannarna över och tog med sig henne på en långpromenad, tur att det finns så många omtänksamma människor i min närhet.
Jag drabbades av akut hemlängtan under gårdagen eftersom jag ville ligga i tv-soffan och kolla på melodifestivalen istället för att ligga och ha ont i stugan utan tv. Att köra bil är dock uteslutet när jag mår som jag gjorde igår, så jag fördrev tiden med att lyssna bokband och småslumra lite.

I dag mådde jag i alla fall tillräckligt bra för att ta mig hem, men jag är sliten och har fortfarande envis huvudvärk. Ska tillbringa denna kväll i tv-soffan, men tyvärr är det inget större utbud på tv-program, får väl zappa runt lite, borde hitta något jag kan fördriva tiden med.

I morgon vill jag må bättre så att jag kan ta mig till biblioteket och kanske ta en fika eller lunch på stan.
Just nu längtar jag något alldeles vansinnigt efter ett annat roligare liv.

Kajsa och jag är kvar i sommarstugan, i dag har det regnat hela dagen och varit kallt och mulet. På ett sätt är det skönt eftersom pollenallergin genast blev bättre, samt att det var mysigt att kunna slöa inomhus en hel dag utan dåligt samvete över att inte ta tillvara på sol och vackert väder. Å andra sidan älskar jag sol och värme och mår mycket bättre när det är varmt, så jag vill helst ha högsommarvärme hela tiden.

Jag känner mig ensam och börjar kanske få nog av lantluft för den här gången. Känner mig trött och omotiverad till det mesta. Jag sitter och broderar och lyssnar bokband plus att jag läser en massa böcker, men jag saknar att inte ha tv, vi har ingen digitalbox här ute och med andra ord ingen sändning alls. Jag hoppas att vi kan ta oss råd att köpa digitalbox nu när nästa månads pengar kommer. Sedan hoppas jag att det fungerar med digitalbox så vi inte behöver kompletera med en annan antenn eller något annat dyrt och krångligt. Vilken jäkla idioti att lägga ner det analoga tv-nätet överhuvudtaget! Blir så irriterad på det.

Tja det händer inte så mycket här ute. Mamma och pappa kom hit i går och hälsade på. Pappa klippte gräset och mamma rensade ogräs i rabatterna. Bra med lite hjälp eftersom jag de sista dagarna varit så trött och inte orkar göra någon nytta. De har en fömåga att stöka till något kopiöst, de lägger kläder och kassar överallt och bara att göra iordning en kopp kaffe leder till att hela stugan ser ut som ett bombnedslag. Jag försöker plocka undan efter dom men det är lönlöst. Så när de väl åkt hem så plockade jag i ordning och fick fason på stugan igen. Jag var även ut i trädgården och plockade en stor bukett med vårblommor, tulpaner och ett par kvistar från det blommande plommonträdet och satt på köksbordet. Jag tycker det är så mysigt här ute nu, det är välstädat och snyggt, plus att jag verkligen gillar stugan sedan vi fixade iordning den. Lite fina vårblommor och lite stearinljus blir pricken över i.

Jag har varit in till stan fram och tillbaka under dagen. Jag har bestämt mig för att skjuta upp resan till Håcksvik en vecka eftersom jag inte mår som bra som jag vill må. Jag är så pollenallergisk och har tufft att andas så det känns som ett klokt beslut att vänta med Håcksvik där det finns kattungar, en liten hundvalp och en häst, tills allergin lättar lite.

I stället tillbringar jag denna vecka här i sommarstugan och myser med trädgård och sol.

Jag var in till stan i dag och hämtade rena kläder, duschade och handlade. H mådde lite bättre, men var fortfarande för sjuk för att kunna plugga eller jobba. Han ville inte följa med ut hit denna gång heller. Han vill helst ligga i soffan och kolla på tv och sitta vid datorn och spela dataspel. Hur som helst så var det skönt att ses och kramas lite.

Jag var till Tuna park och handlade och såg till att ta god tid på mig och kolla på alla varor och gå runt i affären. Köpte haloumiost som jag nyss avnjutit tillsammans med en suveränt god pastasallad.

Är ute i stugan igen. Kajsa ligger vid mina fötter som vanligt. Hon börjar sakta men säkert vänja sig vid sänglamporna och skakar inte längre av rädsla varje kväll. Men hon är väldigt uppmärksam på dem och hoppar helst när från sängen och sover i soffan när det blir för mörkt.
H är hemma i lägenheten och är sjuk. Han skulle ha jobbat hela helgen men istället fick han feber och blev sjuk. I går var han riktigt dålig och jag frågade flera gånger om han ville att jag skulle stanna hemma hos honom istället för att åka till Björsund, men han tyckte att jag skulle åka ut ändå eftersom han ändå inte orkade vara så särskilt mycket till sällskap. Känns inte riktigt bra att veta att han är sjuk och emlig och att jag inte är hemma och tar hand om honom. Jag handlade hem lite sjukmat åt honom innan jag åkte ut, svartvinbärssaft, bananer, kräm, mjölk och frysta pizzor att slänga in i ugnen att värma. Jag har pratat med honom i telefon ett par gånger och han säger att han är okej, men låter verkligen sjuk.

Själv har jag varit pigg i flera dagar, så pass pigg att jag nästan inbillade mig att jag blivit frisk och kunde börja söka efter ett jobb och börja leva som vanligt igen. Tyvärr hann verkligheten ifatt igår efter en heldag på stan, med biblioteksbesök, två timmars strövande för att titta i olika affärer och ett möte med Verksam. Jag var pigg tills jag kom hem och skulle packa ihop allt jag skulle ha med mig ut till stugan, väl här ute var krafterna fullständigt borta och jag sjönk ner i soffan och upptäckte att hela rummet snurrade. Somnade som en sten och sov i tre timmar och vaknade med den välkända värken (som en molande träningsvärk) som ett faktum i mina stela lemmar.

I dag höll jag knappt på att ta mig upp ur sängen, utan fick ta en kort promenad med Kajsa och sedan gå och lägga mig igen efter att ha tagit värktabletter. Hela dagen har fortsatt likadant,  jag är trött och seg, det är som att vandra runt med träningsvärk i sirapssmet.
Jag har med andra ord legat på sängen nästan hela dagen och lyssnat bokband. Inte orkat läsa och inte orkat brodera. Jag tog mig samman under en timme och fixade pulvermos som jag åt till en burk med makrill i tomatsås, min ständigt populära "nödmiddag". Sedan försökte jag olja teakstolarna, men det var för jobbigt så jag gav upp efter en halv stol.

Tja, så denna dag är inte mycket att orda om, bättre att berätta om gårdagen.

Jag gick som sagt runt på stan halva dagen och njöt av att det var soligt och varmt, samt roade mig med att kolla på folk och spana in saker som jag inte har råd att köpa. Jag köpte trots mina sviktande försök att banta en mjukglass som jag satt i solen och åt. Försvarade mig med att det var så härligt väder och att jag ännu inte ätit en mjukglass i år... jag är tyvärr väldigt bra på att övertyga mig själv om att vara onyttig, min egen värsta fiende. Hur som så var glassen god och med det var jag väldigt nöjd.

Jag var och kikade i den broderiaffär som ligger nere på stan, men kom fram till att jag inte tycker om den. Den är tråkig och opersonlig och jag tycker inte om kvinnan som jobbar där, så jag tänker i fortsättningen besöka den andra trevliga broderiboden i stan eller handla på via nätet.

Mötet med Verksam gick bra. De hade fått en rapport från Arbetspsykologen som i enlighet vad vi kom fram till under vårt möte, tyckte att Verksam med sina 10 timmar i veckan var lite för mycket för mig och att han rekommenderade att jag skulle börja på arbetsdags i stället, där nivån av arbete anpassas mer efter mina förutsättningar.
Verksam gick helt på arbetspsykologens linje så mötet gick ut på att min handläggare på Verksam ska skriva en slutrapport till Försäkringskassan och överföra mig till Arbetsdags.
Det är mycket pappersarbete och allting tar sådan tid, vilket känns frustrerande, men samtidigt verkar det inte finnas något smidigt sätt att komma runt det, det gäller att ha tålamod. Nu ska jag ringa min nya handläggare (för nu måste jag byta handläggare IGEN eftersom Arbetsdags tillhör en annan arbetsgrupp inom FK än Verksam) och planera för ett studiebesök på Arbetsdags som ska sätta upp mig på en väntelista så att jag kan få tillgång till deras åtgärder. Väntetiden är för närvarande ungefär tre månader.
Just nu känns väntetiden inte så störande, jag vill gärna tillbringa sommaren här ute på landet.

Det som var tufft med detta möte var/ är bemötandet av mig som människa. En av handläggarna på Verksam som jobbar åt Arbetsförmedlingen har uppfattningen att det är min psykiska hälsa som hindrar mig från att jobba, jag har försökt förklara men jag märker tydligt att han inte förstod. Han var inte otrevlig eller försökte "trycka till" mig, utan mer en missuppfattning som jag inte kan få honom att ändra mening om. Han skulle behöva en snabb kurs i vad Fibromyalgi är eller ännu hellre få tillbringa ett par veckor i min kropp. Det är så svårt att få utomstående att förstå att det som stoppar mig är en förlamande sjuk trötthet som är oerhört svår att beskriva tillsammans med muskelvärk och en kropp som inte samarbetar. Det är uthålligheten som brister och förmågan att "klara" en hel dag utan pauser och vila.
Det känns som handläggaren jag åsyftar tror att jag inte känner mig mogen för att jobba, att jag är rädd för att komma tillbaka till arbetsmarknaden, rädd för att misslyckas och att detta "hindrar" mig. Han tror att jag behöver träna på att vara med i sociala sammanhang. Hans teori är att om jag kommer i gång försiktigt så kommer jag upptäcka att det inte är farligt ute i "det riktiga livet" och när jag väl upptäckt det så kommer jag kunna fortsätta min yrkeskarriär som journalist.

För ett par år sedan när fibro var nytt för mig och jag kämpade med acceptera diagnosen och mig själv så skulle jag ha blivit dödligt sårad över att handläggaren inte förstod och kanske försökt skriva ett brev till honom för att förklara. Då kändes det absolut livsviktigt att bli "rätt" behandlad och "rätt" bemött. Nu har jag på något sett gett upp. Inte enbart i negativ mening, jag har snarare insett att all ilska över oförstående läkare och ignoranta medmänniskor, handläggare, myndighetspersoner, inte leder någon vart. Huvudsaken är att JAG vet hur jag mår och vad det beror på, att JAG inte börjar tro att jag är galen och blir deprimerad av att ständigt vara missförstådd. Fibromyalgi är en väldigt knepig sjukdom och jag tror att nästan alla med Fibromyalgi har relativt olika symptom och då är det inte så konstigt att det är svårt för någon som inte vet särskilt mycket om sjukdomen att förstå hur den påverkar just mig.
Jag skulle naturligtvis kunna försöka förklara, men när någon har en förutfattad mening så är det väldigt svårt att få denne att avvika från sin uppfattning.

Nu blev mötet med Verksam och denne handläggar ändå till min fördel eftersom han oavsett anledning tyckte (precis som jag) att Verksams 10 timmars arbete per vecka var i överkant och att jag ska förflyttas till Arbetsdags. Så hur han nu än såg/ser på mig så kommer jag fortsätta till nästa instans och förhoppningsvis nå mitt mål om att få arbetsträna i den takt jag tror att jag klarar av.

I torsdagskväll var jag och grattade min systerson som fyllde 14 år. Han är så rar, så mycket tonåring, och jag vill bara krama honom, men det får jag förstås inte, ;-)
Han fick 300 kr i present, det är svårt att köpa någonting åt honom, han önskar sig mest dyra spel, Han fick ett presentkort på bio med popcorn och hamburgare också som han kan inkassera vid senare tillfälle. Det vill säga när vi har lite mer pengar än just nu. Hoppas han väljer en film som jag också tycker är bra, det är så kul att gå på bio.

Just det, en bra sak hände faktiskt i dag! Jag fick ett mess från min bästa kompis N som håller på att röja ur sin farmors dödsbo, hon undrade om jag ville ha en symaskin. En Husqvarna. Hennes farmor har varit sömmerska så jag antar att det är en bra maskin och jag tackade självklart JA. Jag har önskat mig en symaskin i flera år, jag köpte en begagnad för några år sedan, men den fungerade aldrig särskilt bra, så i sista flytten kasserade jag den. Sedan dess har jag till och från gått och drömt om en ny symaskin med dom är löjligt dyra, så det har inte blivit någon. Nu kommer jag alltså snart att få en och kan kanske göra verklighet av att börja sy lite mer invecklade saker än fålla gardiner och lägga upp byxor.

Är tillbaka i Björsund. Vaknade pigg redan klockan sju i morse. Tror inte jag kan minnas när jag sist vaknade pigg så pass tidigt på morgonen, det måste varit innan jag blev sjuk och alltid var morgonpigg. I går var jag helt förstörd av trötthet, antagligen en mix av trötthet efter kryssningen och astmaanfallet som påverkade mig. Jag blev tvärförbannad på H utan riktig anledning, jag var för trött för att laga mat och han lovade att fixa middag, men klockan tickade på och vid halv sju på kvällen hade han fortfarande inte lämnat datorn till förmån för middagstillagning. Jag blev plötsligt akuthungrig och humöret gick i botten. Jag hade inte ätit någonting på hela dagen, jag hade varit för trött för att känna hunger tidigare. Med den plötsliga hungerattacken kom ilskan och jag skrek åt H när han kom ut i köket och ville hjälpa mig med pasta och köttfärs som jag plockat fram (eller snarare kastat fram under så mycket oljud som möjligt). Jag skrek att han skulle lämna mig ifred så att jag kunde laga middag ostört och fräste att han kunde återvända till datorn.
Jag blev på lite bättre humör efter att ha fått i mig maten och blev sams med H igen, men den stora tröttheten fanns kvar så jag gick och la mig redan vid halv nio.
Vaknade pigg i morse och blev mycket förvånad och glad.

Tog itu med att rensa upp på vår balkong som är (eller snarare var) i kris. Vi har lastat ut all pant som vi samlat på oss under höst och vinter där ute, och det låg även drivor av tidningar där som blåst bort från vår shoppingvagn där vi samlar returpapper. Jag har låtit bli att öppna balkongdörren för att slippa se eländet hela våren och sett till att njuta av vår och sol här i Björsund i stället. Men jag vill trots allt ha en balkong som går att vistas på och det har gnagt i mig rätt länge att se till att ta tag i eländet. Jag har förgäves väntat på att H ska göra något åt det, men han har större tålamod med att skjuta upp saker än vad jag har. Jag tror inte att det irriterar honom nämnvärt heller, att lägenheten är stökig och balkongen förfaller, han märker det helt enkelt inte, eller förtränger det. Jag tror att han aldrig någonsin städar för sin egen trevnads skull, utan för att jag inte står ut med att det blir för stökigt, så han till slut MÅSTe städa för att vi inte ska bli osams om det. Ett tvång. Känner nu här ute (ensam med mina egna tankar) att jag verkligen borde fråga honom om sådant här, höra vad han egentligen känner, hur han fungerar. Visst, vi har varit ihop i tio år och jag känner honom utan och innan, men vi måste nog sätta ord på tankar och känslor ändå, inte bara ta för givet att vi är och regagerar på samma sätt nu som när vi nyss träffats.

Hur som helst tog jag tag i att rensa upp på balkongen och när jag öst mig igenom drivor av pant och sorterat upp det i plastkassar och började röja bort tidningar så hittade jag ett duvbo med tillhörande duvägg i bortersta hörnet av balkongen. Jag blev så paff att jag började skratta för mig själv, för det säger ju en hel del om hur det såg ut där ute. Perfekt ställe för att bygga bo enligt duvorna. Lugnt och tyst och skyddat mot insyn, massor av bråte att gömma sig i. Duvhonan kom tillbaka när jag gått in från balkongen och var orolig, inte undra på. Jag var tvungen att dokumentera äggboet med digitalkameran, det är ju bara SÅ absurt.

Med hela bilen full av pant åkte jag iväg till affären och pantade burkar och petflaskor för glatta livet och blev cirka 300 kronor rikare på kuppen. Detta gjorde att jag kan fixa present till min systerson som fyller år på torsdag, och att jag dessutom kunde köpa lite basvaror. Unnade mig en liter jordgubbar också, de kostade 35 kronor litern och det sved, men jag kan konstatera i efterhand att dom var värda varenda krona. Det var dom första färska jordgubbar jag ätit i år och de smakade himmelskt.

Efter shoppingturen var klockan bara halv tio och jag hade en hel pigg dag framför mig att göra mitt bästa av. Men tanke på det sommarvarma vädret, med sol från strålande himmel, kändes det självklart att packa väskan och åka ut till Björsund. H är sjuk eller allergisk och skulle ha gått i skolan och sedan jobbat, men han mådde inte bra och stannade hemma. Han ville inte följa med hit, han orkade inte, men han ville inte att jag skulle stanna hemma hos honom heller, inte när det var så fint väder och jag så tydligt ville åka ut. Jag tror innerst inne att han tycker det är rätt skönt att få lite ensam tid och kunna sitta så mycket vid datorn som han vill utan dåligt samvete.

Eftersom jag inte jobbar så har vi mycket tid tillsammans och det känns inte speciellt konstigt att vara på olika ställen några dagar. Jag har definitivt behov av att vara ensam ibland och antar att H också har det. Trots det saknar jag honom här ute. Jag vill så gärna att Björsund ska vara VÅRT ställe, en plats där vi bägge trivs och som vi bägge längtar till. Nu känns det som jag prioriterar Björsund mycket mer än vad H gör och att han inte riktigt vet vad han ska sysselsätta sig med här ute. Han tycker inte bara om att gå och drälla här ute som jag gör, han vill ha en konkret uppgift att uträtta här och kan sedan tänka sig att åka hem igen. Jag hoppas på att han ska vänja sig och börja trivas bättre ju mer han lär känna Björsund och dess omgivningar. Att han ska sluta se detta som mamma och pappas gamla ställe, ett ställe där han är på besök, inte som ett ställe han äger och ska sköta om. Naturligtvis är det svårt eftersom mamma och pappa har svårt att släppa taget om stugan och ständigt påminner oss om att ett ägarbyte nyligen skett.

Till exempel väntar jag hit mamma och pappa imorgon som ska komma och hjälpa mig att sätta på bevattningen från sjön, så jag kan vattna mina odlingar. Jag vet inte hur jag får igång motorn på egen hand och hoppas på att kunna lära mig det imorgon. I helgen, medan mamma, syster och jag var på kryssning så var pappa här ute och bar in ved i vedboden och målade alla trappor med kuprinol, trots att jag sagt att vi INTE skulle måla kökstrappan med kuprinol eftersom vi ändå ska riva den innan midsommar.
Det stör inte mig så mycket att mamma och pappa är här ibland, bara vi får veta om det innan. Men jag kan förstå att H helst skulle vilja att vi hade ett ställe som bara var vårt eget, som inte har minnen av någon annan och som vi själva valt ut och köpt. Så som vi tänkte från början när vi bägge jobbade och längtade efter att köpa ett hus på landet. Vårt alldeles egna hem, som vi själva skulle leta upp och välja ut.

Men med min långa sjukskrivning och utan större utsikt att kunna jobba igen och H som gått från vikariat till vikariat skulle vi inte ha haft råd att köpa ett hus. Vi skulle aldrig bli godkända för ett banklån. Jag har alltid älskat Björsund, jag har varit här varje sommar sedan jag var liten, det har varit mitt trygga ställe där jag alltid kan hitta kraft och styrka och koppla bort alla problem... så när mamma och pappa så gärna ville sälja till oss, till ett bra pris och med privat lån så kändes det för bra för att vara sant. En stor dröm som gick i uppfyllelse, och jag kan lugnt säga att det räddade mig i min depression och uppgivenhet över hur livet blivit med fibromyalgi, värk och trötthet. Att tvingas ändra hela mitt liv, lära mig leva efter andra spelregler, att acceptera att mitt liv aldrig kan bli som jag planerade för och drömde om. Jag var tvungen att inse att min yrkeskarriär förmodligen är över och att jag måste anpassa mig till att leva med snäv ekonomi och vara beroende av H ekonomiskt, istället för att vara den som drar in pengar. Jag kan faktiskt inte riktigt hitta ord för att beskriva hur groteskt jobbig denna process faktiskt har varit, det har tagit mig dom sista fyra åren att komma på fötter och hitta tillbaka, försöka göra det bästa av situationen och inte ge upp.

Att äga Björsund med allt vad det innebär gjorde att livet kändes uthärdligt igen, ett stort steg på plussidan för min del, och jag vet att det var anledningen till att H var med på idén att köpa stugan. Han vet vad det betyder för mig... jag önskar av hela mitt hjärta att han någon gång kan dela min kärlek till denna jordplätt och finna samma trygghet och styrka här ute som jag gör. Men det går inte genom tvång, det måste växa fram. Att H inte har körkort försvårar förstås, eftersom han inte kan åka ut hit ensam och få en chans att vara här på egen hand. Jag tror att han skulle gilla att pyssla lite i trädgården och leka med Kajsa i skogen utan mig. Att stället på det sättet skulle bli hans också, eller så ser jag på saken. Jag har ingen aning om det stämmer eller inte. Nu hämtar jag H när han vill komma hit ut, men det blir inte så ofta, han går i skolan nästan varje dag och jobbar så fort han kan få några timmars inhopp.

H har ingen semester i sommar, bara veckan före midsommar är han ledig. då hans föräldrar kommer hit från Halmstad för att hjälpa oss att bygga en entré och en veranda (om vi hinner det på en vecka.) Resten av sommaren jobbar han heltid, men jag hoppas att han kan vara här lite ändå, jag kan åka och hämta och skjutsa honom till jobbet om han vill.

Jag har tillbringat större delen av dagen ute i solen i trädgården. Närmaste grannen Johanna var här ute i dag och vi delade på mina ljuvliga jordgubbar och drack lightsaft och pratade en massa. Jag tycker bättre och bättre om Johanna för varje gång jag träffar henne. Hon köpte grannhuset så sent som förra sommaren och är lika gammal som mig. Det är kul med en granne i min egen ålder eftersom de flesta av husen här i närheten är beboddda av den äldre generationen, inget ont om dessa äldre grannar som också är trevliga och bra, men det är skillnad med någon som man kan bli vän med och som jag har saker gemensamt med.
Vi pratade om våra upptäckter i trädgården, försökte dela med oss av nyfunna erfarenheter av sommarstuga med blomsterrabatter och grönskasland.
Vi pratade också om film och miljömedvetenhet, ämnen som intresserar oss båda. Vi skrattade mycket och det kändes bra. ;-)

Skönt med en nära granne som jag kan umgås med eftersom mitt sociala sällskapsliv bara krymper mer och mer. Jag glider ifrån gamla kompisar som jag inte vill glida ifrån, mest på grund av att jag inte kan träffa dom så ofta som jag skulle vilja, samt att jag har så svårt att prioritera fler åt gången när jag mår bra. Just nu ligger min första prioritet att umgås med min syster när jag mår bra, hon tycker vi träffas alldels för lite och tror (i alla fall under alkoholpåverkan) att jag inte vill umgås med henne, därför känns det extra viktigt att se till att umgås så ofta jag kan med henne, för hon är den person som förutom H står mig absolut närmast. Men jag skulle önska att jag kunde ta upp kontakt med gamla kompisar som bor kvar i Eskilstuna, men som jag inte umgåtts med sedan jag flyttade ifrån stan för 10 år sedan. Jag har skrivit mail och träffat ett par av dem ett par gånger, men sedan går jag in i trötthetsdimma och måste ställa in och så kommer jag mig inte för att planera ett nytt möte.

Jag har ständigt dåligt samvete att jag inte riktigt räcker till, att jag borde ha kapacitet att hålla igång viktiga kompisrelationer, men det känns som det faller på mållinjen. Enklast blir att hålla kontakt med dom som inte ger upp utan tålmodigt väntar till jag KAN träffas och som håller kontakt via mail och telefon i väntan på nästa möte som kanske ligger flera månader bort.

Jag har stort stöd av mitt rövargäng som träffades på folkhögskolan vi alla gick på. Vi har en liten mailinggrupp och mailar flera gånger i veckan. Vi försöker träffas minst två gånger per år, men jag har inte kunnat komma med på dom senaste träffarna och känner att jag nu är på väg bort från dom också. Vi håller förstår bra kontakt via mail, men jag känner ändå att jag borde försöka ta mig iväg och träffa någon av dom på "riktigt" och visa att jag fortfarande är intresserad av att hålla vår vänskap vid liv. Vet bara inte hur, är jag pigg har jag inte råd, är jag dödstrött har jag varken ork eller lust, då kämpar jag mig bara igenom dagarna.
Har planer på att försöka locka hit några av dem i sommar, kanske ha en liten grillfest.... men nackdelen är att vi bor utspridda i landet och även om de andra tjejerna har hälsan i behåll så har de fullt upp med barn, familj, arbete och sitt eget liv. Jag har en av rövarna i Eskilstuna och jag såg framför mig att vi skulle umgås väldigt mycket, att jag skulle kunna sitta barnvakt åt hennes lille son, att vi skulle fika ihop, träffas på stan, prata och umgås. Jag vet inte riktigt vad som hände, för vi har bara träffats två-tre gånger på två år. Jag kan nog inte bara skylla på ohälsa,för jag har lyckats träffa min syster ungefär varannan vecka, och jag hade säkert kunnat offra en av dessa träffar för att istället träffa rövar-M. Jag orkar ju ta mig till Björsund med jämna mellanrum, så nog borde jag utan problem kunna sätta mig i bilen och åka över till henne och hennes hus likaväl. Jag hatar uttrycket att ta sig i kragen, men det kanske är det jag måste göra nu.

Jag har bestämt mig för att ta av sparpengar (som tyvärr börjar sina ordentligt) och åka till Håcksvik i slutet av denna månad. I Håcksvik bor en annan av mina kompisar från folkhögskolan som jag står oerhört nära, henne har jag inte heller träffat på länge och jag vill se till att ta mig dit nu innan sommaren kommer igång på allvar. Detta beslut tänker jag inte vika ifrån en tum. Jag ska må så bra att jag kan köra till Håcksvik och träffa S och hennes dotter T och deras nyligen nyinköpta blandrasvalp. Det ska bli SÅ kul.

Kom visst ifrån det inledande ämnet, att det är mycket lättare att träffa människor som redan finns på "plats", som grannen Johanna. Henne behöver jag inte bestämma saker med, vi är inte kompisar på den nivån, men när vi är här ute bägge två så umgås vi automatiskt, tar en fika, snackar lite, hjälper varandra om någon av oss behöver ett handtag med någonting.

Nu är jag hemma från Helsingforskryssningen. Vi hade det så otroligt bra. Vädret var strålande med varm sol och sommarkänsla, vi strosade runt i sommarkläder och njöt, både på båten och i Helsingfors.

Jag ska ta det från början, vi möttes vid busstationen och började vår utflykt med en isglass. Två timmar (som sedan visade sig bli nästan tre) på en transferbuss kändes inte så särskilt lockande och min syster och jag kom på hur otroligt oförutseende vi varit som inte inhandlat ett par små flaskor vin eller öl/cider att smutta på i bussen för att få färden att bli lite roligare. Nu hade vi inte det och kunde bara avundsjuks se på när ett gäng från Arboga hivade fram sin ölpåse och satte igång att intaga sina kalla, och förmodligen väldigt goda, öl.

Bussen vi hamnat på visade sig vara på gränsen till att skrotas. Luftkonditioneringen la av efter en halvtimme och bussen blev kokhet. Tre gånger stannade busschauffören vid kanten av motorvägen och rusade ut med en flaska, jag kunde inte riktigt lista ut vad det var, olja eller vatten, men bussen osade konstigt och det luktade bränd gummi. I denna överhettade buss, utan öl, fastnade vi i Stockhoms fredagsrusning. Skoj skoj.

Varma, svettiga och plågsamt nyktra och törstiga checkade vi in och inspekterande vår hytt på båten, rätt så fin med fönster ner över shoppinggatan. Hytten var förstås väldigt liten, inte mycket plats att röra sig på med alla tre sängar nedfällda. Men å andra sidan var inte så värst mycket i hytten förutom när vi skulle sova.

Efter att ha frächat upp oss lite och bättrat på läppstiftet gick vi till informationen för att förvissa oss om tider för middag, frukost och när vår vinprovning skulle ske. Sedan till vinbaren (som inte hade öppnat för servering ännu) för att bestämma en tid med dom om vinprovningen. Där någonstans lyckades vi slarva bort "billjetten"  en värdekupongen som gällde för vinprovning för oss alla tre, vilket vi inte upptäckte förrän följande dag. Jag var säker på att mamma hade tagit den, Astrid trodde att vi kanske glömt den i vinbaren efter att vi bokat tid och mamma var säker på att jag hade den. Mer om det senare.

Vi hittade en mysig bar/café men underbar utsikt över havet och skärgården, där vi slog oss ner för den efterlängtade drinken/ölen. Jag drack Campari med apelsinjuice som är min stora semesterdrinksfavorit.
Därefter följde lyxmiddagen, en femrätters middag med ett glas vin till varje rätt som var utvald för att passa så bra ihop till maten som möjligt. Vi fick ett fönsterbord, det bästa bordet i hela restaurangen och kände oss som VIP gäster. :-)
Maten var underbar. Det går inte att hitta rätt ord för att beskriva hur suveränt gott och välkombinerad menyn var, vinet var pricken över i till alla rätter. Själv är jag inte särskilt vinkunnig, inte mamma och syster heller, men vi tycker tillräckligt mycket om vin för att känna att detta var kvalitet som vi i vanliga fall inte unnar oss. Inte 60-70 kr flaskan med andra ord.

Här följer en ingånde beskrivning av menyn, den matointresserade kan hoppa ner till nästa stycke, ;-)

Till förrätt fick vi gravad lax med kronärtskockor på en bädd av sallad, med ett glas underbart gott Riesling vin från Frankrike. Efter det kom soppan, sparrissoppa men emmenthaler timbal och ett glas vitt Sauvignonvin från Nya Zeeland. Otroligt gott vin, bland det bästa vita viner jag någonsin har druckit.
Varmrätten bestod av lammfilé med citron och vitlökssås och aubergin-tomatgratäng och potatisklyftor. Till detta ett gott kraftigt rött vin från Italien med underbar eftersmak. Jag är tvungen att omvärdera min åsikt att lammkött helst ska undvikas i en meny där jag har andra valmöjligheter (jag har någon gång under årens lopp fått för mig att jag inte tycker om lammkött) den här rätten var underbar och lammköttet var rosa i mitten och smakade ljuvligt.
Efter det fick vi in en ost- och kexbricka med alla favoritostar. Till detta serverades ett väldigt sött rött dessertvin som passade ihop med osten, men som ändå inte var något av kvällen favoritvin. Mamma ville inte ens dricka upp sitt.
Efterrätten (och ja, nu började vi faktiskt bli mätta, även om vi alla trodde att vi hade magsäckar som garanterat skulle palla fem rätter och mer, innan vi satt oss till bords halvt utsvultna) bestod av vitchokladmousse med rabarberkompott. Vilken strålande avslutning! Moussen tillsammans med rabarberkompotten fick mina smaklökar att ta enorma glädjeskutt. Det söta vita dessertvinet från Australien avslutade vår gourmetmiddag och vi rullade proppmätta och mycket nöjda ut från restaurangen.

Efter den perfekta middagen var det dags att kolla in shoppingmöjligheterna ombord. Taxfree butiken var självklar, men vi besökte även shoppingatan och tittade i små boutiqer, klädesaffärer, designaffärer osv.
Jag hittade ett par urläckra träskor i känd finsk design nedsatta till 40% av priset. Trots det kostade dom drygt 400 kr. och jag vet hur vår ekonomi ser ut, så jag provade dom, suktade, provade igen, och gick därifrån.
Köpte wiskey till H i taxfree och en flaska Campari till mig. Köpte även nubbe att spara till midsommar, bäst att förbereda sig och passa på när spriten är billig. H och jag ska ha midsommarfest i Björsund tillsammans med mamma, pappa och min syster med familj, förut har mamma och pappa stått för kalaset (eller ja i ärlighetens namn har det nog varit lite knytkalas, men mamma och pappa har i alla fall stått för alkohol och nubbe.) och i år när H och jag äger stugan så är det VI som bjuder, och jag vill kunna göra det ordentligt och inte behöva snåla pga. pengabrist. Eftersom alkohol alltid gräver hål i plånboken så kändes det som sagt bäst att köpa nubbe under denna resa. Ångrar mig nu i efterhand att jag inte köpe öl också, fast jag tror att om jag hade gjort det så hade H druckit upp den INNAN midsommar hur mycket jag än förmanade och förbjöd honom och då skulle vi ändå behöva fylla på förråden till midsommar. H är för övring mycket nöjd med sin wiskey, som började att dunsta redan i går. (H:s wiskey har en underlig förmåga att bara dunsta bort ur flaskorna, ja, till och med när vi köpte 2 liter wiskeydunkar i Grekland så dunstade wiskeyn bort. H dricker i stort sett ingenting, kanske ett litet glas då och då, men wiskeyn försvinner spårlöst, vi har kommit fram till att den lever farligt i vårt lilla barskåp. *ler*

A, mamma och jag satt oss och drack en drink på soldäck på båten efter vår shoppingtur, luften var ljummen och det var så vacker att se havet.

Efter det gick vi ännu en sväng i taxfree, för att titta ännu lite mer och sedan satt vi oss på en soffa och drack färdiga drinkar på burk (inhandlad i taxfree förstås) och pratade. Ganska snart kom vi fram till att vi alla tre var väldigt trötta och trots att klockan bara var halv elva gick vi till hytten för att sova. Där väntade en mess på mobilen som hälsade oss välkomna till Finland och undrade om vi ville ställa om tiden till lokaltid. Då blev klockan halv tolv och vi hade inte ett dugg dåligt samvete för att krypa ner under täcket och smälta kvällen, både på det ena och andra sättet. Apropå det så hade mamma, räddaren i nöden, med sig samarin att ta till för att hjälpa magen att hantera intaget av vår enorma middag. Det roliga var att hon hade det löst i en genomskinlig återförslutningsbar plastpåse, A och jag skrattade så vi fick tårar i ögonen, för det såg då inte ut att vara samarin i påsen, utan något mycket dyrare och mycket olagligt. Hon är så oskuldsfull lilla mamma, ta med Samarin i handväskan i en sådan påse, tänk om tullen hade stoppat henne?

På lördag morgon hoppade vi pigga upp ur sängarna och förberedde oss för lyxfrukost med champange.
Det var på väg till den när vi skulle leta fram våra frukostbiljetter som vi upptäckte att biljetten till vinprovningen var spårlöst försvunnen. Lite lätt panik utbröt och vi kan i efterhand konstatera hur olika vi hanterar oföutsedda händelser. Mamma blev nervös och lite lätt förtvivlad, panikletade igenom alla biljetter på middag och frukost och busstransfer, A och jag hjälpte till men ingen av oss kunde hitta biljetten, inte i någon väska, inte någonstans på rummet och tillslut var vi tvungna att inse att biljetter var och förblev försvunnen. Jag tänkte "okej, vi har betalat för en vinprovning och har bokat tid till den (senare samma dag vid fyra), vi får gå ner till informationen och få en ny biljett. A tänkte, "fan, fan fan, vi vill gå på vinprovning, och nu kommer det inte bli av, besviken!!!!"
Mamma tänker "jag får betala en ny vinprovning för oss alla tre, det blir dyrare, men vi har sett fram mot vinprovning. " A tyckte att min idé om ny biljett och att det måste ordna sig utan att betala pengar var okej om jag skötte snacket, så vi traskade ner till informationen. Där lovade dom att fixad det hela så snart vi var framme i Finland, så att dom fick kontakt med bokningsystemet via bredband. Klart.  Alla var lättade och glada när vi fortsatte till frukosten. A lovordade mig för att jag alltid lyckas fixa sådana här situationer och att jag inte blir nervös. Själv tycker jag att det är så självklart att be informationen om hjälp, allra helt som vi är deras gäster och har betalat dyrt för denna resa, misstag kan faktiskt hända. Det måste vara många människor som lyckas bli av med någon av sina värdebiljetter, det kan inte vara en främmande situation för personalen på en Finlandsbåt. Det kändes dessutom bra att mamma slapp betala två gånger för vinprovningen eftersom hon bjöd A på resan och betalade en del av min. Fast jag hade nog inte tillåtit henne att göra det, jag hade stått på mig att det skulle gå att ordna på annat sätt. Jag var beredd att vara hård och kräva ny biljett, det behövdes som tur var inte. Att betala vinprovningen igen hade varit den absolut sista utvägen.

Vi blev inte besvikna på frukostbuffén (den lyxiga varianten i a là cart restaurangen). Där fanns färsk melon, färsk frukt, massor av goda ostar och annat pålägg. Parmaskinka, salami, rökt lax osv. Det fanns även ett bord med varm frukost, min favorit, med äggröra, bacon, stekta tomater, omelett osv.
Vi försåg oss och satt kvar länge och pratade och drack vår champange och kaffe alternativt te. Vi planerade lite för dagen, det var sol och ljummet ute, perfekt för en dag på stan. Innan båten kom fram så var jag och kikade på "mina" träskor igen i designshoppen, provade dom och funderade. Bestämde mig för att tänka under dagen och se om jag hittade något annat i Helsingfors som jag ville köpa, eller om jag helt enkelt skulle ändra mig och vilja lägga pengarna på vin och godis i taxfree i stället.

Vi strosade runt i Helsingfors, tog god tid på oss i saluhallen som ligger nästan precis vid båten, det fanns så mycet lockande där. Men priserna var om möjligt ännu dyrare än Östermalmshallen, så det blev ögonshopping och ett viss dreglande över godsaker vi ville ha men kände oss tvingade att avstå ifrån.

Sedan gick vi i affärer, kollade ett par alkobutiker, kul att se hur Finlands utbud ser ut i jämförelse med vårt eget. Vi var till ännu en delikatess affär med choklad och lyxmat och dreglade lite till. Tittade i butiker och jag hittade träskor av samma märke som dom på båten, fast i annat fulare mönster och till priset av 97 euro. Det övertygade mig att mina träskor på båten var finare och mycket billigare. Jag hittade en väska som jag också föll för, men den kostade 47 euro och  jag har aldrig lagt mer än en hundring på en väska, ofta går det att hitta både bra och fina väskor i second hand-affärer, så det var inte svårt att avstå från den.

Vi åt lunch på en Italiensk restaurang som var mycket hemtrevlig och mysig med tända ljus och rutiga dukar. Personalen var så trevlig och tillmötesgående, inte alls som på restaurangerna här i stan.

Efter en glass på torget och rundtur i ännu ett par affärer så drog vi oss tillbaka till båten, mamma såg otroligt trött och sliten ut, hon hade huvudvärk. A och jag konstaterade att det naturligtvis berodde på att hon knappt druckit någonting på hela dagen, förutom champange till frukost, hon hade inte druckit vatten innan hon lagt sig efter vin och drinkar kvällen innan heller. Solen gassade och det var ordentligt varmt. Vätskebrist med andra ord. Mamma tog pliktskyldigast två klunkar vatten ut vår medhavda flaska och menade att det räckte.

Vi gick tillbaka till båten där mamma lade sig för att vila en stund medan A och jag tog oss upp till soldäck där det var stålande sol och perfekt för att intaga en liten drink eller öl. Jag var kaffesugen dessutom. Men tro det eller ej så var ingen av de tre barerna på soldäck öppen. Absurt. A och jag letade oss ner till sjätte våningen på båten för att hitta en öppen servering och sedan fick vi med vår dryck i plastmugg alternativt plastglas traska runt hela båten och ta hissen upp till 12 våningen och soldäck. Det blev några vändor i hissen och när mamma vilat färdigt och sökt upp oss åkte A en vända till för att köpa kaffe och en bulle till henne.

Så fort båten lagt ut och affärerna öppnade så hängde jag på låset för att komma in i shoppen och försäkra mig om att "mina" träskor ,som bara fanns i ett exemplar, inte hade blivit sålda till någon annan. Dom fanns kvar och jag tvekade inte en sekund till utan slog till. Beslutet hade mognat under dagen och jag ville ha något kvar av resan. Alkohol och godis försvinner ju bara, likaså parfym, träskorna kan jag ha i flera år. Jag inhandlade dom med ett brett leende och kände mig mycket nöjd. Nu är jag ägare till superfina, underbart sköna träskor som ska ut till Björsund och förgylla min vardag. Mycket bra köp.

Det efterlängtade vinprovningen var skoj, roligt att få lära sig lite mer om vin, killen som introducerade oss i vinets alla hemligheter var trevlig och engagerad. Vi kom alla fram till i stort sett samma sak, vilket vin som var dyrast (det vi tyckte var absolut godast) och vilka som kom på andra och tredje plats. Vi hade rätt, vi hade lyckats att lokalisera dom efter prisklass, kanske är vi inte så okunniga om vin trots allt? Fast det är ju uppenbart att dyrt vin har godare smak, synd att det inte går att unna sig flaskor för 2-300 kronor till vardags. Fast å andra sidan finns det goda viner överkomligt. H och jag köpte nyligen en box med ett Sydafrikanskt vin som var väldigt gott och mycket prisvärt.

Denna kväll åt vi buffé, och fick även i denna restaurang ett av dom finaste borden, precis vid fönstret, så vi kunde njuta av hav och skärgård även denna kväll. Nytt var också att det serverades vin på flaska till maten (utan extra kostnad) och det var ett helt okej lättdrucket rödvin.  Middagen var trevlig, det fanns hur mycket läckerheter som helst, både varm mat och kall mat. Det fanns ett tacobord också, med guacomole, salsasås och starka kryddor. Vi njöt i fulla drag. Jag var lite missnöjd över att jag var tvungen att hoppa över alla skaldjur, har på senare år blivit superallergisk mot kräftor, räkor, krabba och musslor, och får klåda och spyr. Men det fanns lax och annan fisk och det går ändå inte att äta av allt man vill ha, det får inte plats i magen. Jag åt så jag blev proppmätt av alla andra delikatesser.
Vi kom i gång och pratade om sådana ämnen som vi ofta undviker och det kändes skönt att höra mammas version på en del saker som hänt under vår barndom, och om olika situationer där pappa fortfarande beter sig knepigt mot både henne och oss. Vi frågade rätt ut varför hon valt att stanna hos honom och mamma svarade och försökte förklara. Vi höll det ändå på rätt lättsam nivå, så hon inte skulle tycka det blev obehagligt, och det var skönt att få höra hennes version. Det kändes som vi alla kom varandra närmare och faktiskt kunde prata ordentligt med varandra utan sårade känslor och gammalt groll. Vi satt kvar där så länge, inne på vår andra vinflaska och med tomma desserttallrikar, att personalen till sist vänligt upplyste oss om att den första sittningen var över och att vi måste gå.

Det blev ett par drinkar till innan sängdags. Även denna kväll blev tidigt, skönt eftersom vi varit i gång hela dagen och var trötta. Jag hade ändå svårt att somna eftersom min kropp löper amok när jag inte vilar tillräckligt. Var superspänd och hade svårt att slappna av. Tillsut tog jag en sömntablett till hjälp.

Söndagens champangefrukost var lika bra som den dagen innan. Vi åt med god aptit och funderade på vilken bantningsmetod vi ska köra igång med här framöver. Både A och jag behöver gå ner en del i vikt, men matglada som vi är så tycker vi det är löjligt svårt att hitta motivationen. A har varit duktig nu sista veckorna (innan kryssningen) och ätit pulvermåltider efter lunch. Ingen kvällsmat eller mellanmål med andra ord. Jag har haft ambitionen att gå med i en bantningsklubb vars metoder hjälpt mig att gå ner förut. Men ekonomin är för kärv. Jag har inte råd att betala drygt 100 kronor i veckan i medlemsavgift, plus det faktum att färska grönsaker, mager skinka, frukt och bär ÄR dyrare, just nu storhandlar vi en gång i månaden, och måste sedan vänta till nästa lön innan vi handlar igen. Vi har mat i frysen och basvaror så det går ingen nöd på oss, men färsk frukt, grönsaker och nyttiga pålägg tar slut första veckan och sedan blir det lik förbannat kaviar på knäckemacka och rostbröd i stället för nyttig gröt eftersom mjölken är slut osv.

Min plan för tillfället är att äta mindre av det vi har, äta mindre portioner av det vi än lagat, onyttig eller nyttigt är oviktigt, tänka på att inte ta om bara för att det är gott.  Tacka nej till kaffebröd. Det svåraste är godis. Jag älskar godis, och pappa brukar komma hit med bärkassar med billigt godis som han handlat i något lågprisvaruhus... när jag blir sötsugen så är det näst intill omöjligt att inte börja stoppa i sig av det som finns hemma. Blä för att banta. Blä för att vara tjock.

Väl hemma efter kryssningen, vi fick åka hem i en buss som var hel och nästan ny, med fungerande luftkonditionering som tur var, så däckade jag. Jag packade upp mina inköp, kollade lite mail och la mig och sov. Vaknade helt igentäppt i näsan, med kliande hals och hade väldigt tungt att andas. Snorade och nös och tog allergitabletter och försökte få bort klådan i halsen med halstabletter och vatten. Efter en kvart hade jag väldigt svårt att andas pga. astma och halsen kändes nästan igentäppt den med. Ringde sjukvårdsupplysningen, som tyckte att jag skulle vända mig till vårdcentralen. Ringde jourvårdcentralen som för övrigt är den vårdcentral jag hör till i vanliga fall och som är den mest inkompetenta och dåligt skötta VC som jag någonsin varit i kontakt med. Fick inte prata med någon direkt utan skulle knappa in mitt telefonnummer och så skulle dom ringa upp. Det skulle ta 10 minuter. Jag satt mig vid datorn och läste nyheter och fick reda på detta:

// Sörmland: Livsfarliga ozonhalter i länet
Helgens värmande sol och sydvindar kan vara bedrägliga för astmatiker och hjärtsjuka. Väderleken höjer halten av marknära ozon till livsfarliga nivåer för känsliga personer som rekommenderas att stanna inomhus. Landets högsta värden har uppmätts i Sörmland.
Det är första gången på flera år som forskare och myndigheter ser så höga nivåer av markozon i Sverige. När värdet når 180 mikrogram per kubikmeter luft under mer än en timmes tid är Miljöinstitutet skyldigt att informera allmänheten.
I går nåddes 190,5 mikrogram vid mätstationen i Södermanland. //

En förklaring med andra ord, jag har haft problem med astma ända sedan jag var barn, men det har förvärrats nu under senare tid, jag har varit inne akut fem/sex gånger dom senaste fyra åren. Jag har epipen, en spruta med adrenalin att ta till i nödfall. Vårdcentralen ringde inte inom tio minuter, och jag mådde sämre och sämre, det går så läskigt fort när det väl satt igång. Jag funderade på akuten, men jag kunde inte köra bil och pengar till taxi, hm. nej. Jag blir så ologisk i krissituationer och tyckte inte att jag mådde SÅ dåligt att jag ville till akuten, jag väntade på att vårdcentralen skulle ringa. H som är exemplarisk att ha i närheten när jag behöver honom, hämtade adrenalinspruta, astmaspray, uppmanade mig att ringa igen och började se lätt orolig ut när jag ville vänta. Efter en timme ringde vårdcentralen upp. Då kunde jag knappt prata, fick ingen luft och började få panik för att jag inte kunde andas.... sköterskan hörde hur läget var och sa: "Ta adrenalin nu genast, sätt dig ner och rör dig inte, ring 112 efter en ambulans så ringer jag till akuten och meddelar att du är på väg." Under detta samtal hade jag sjunkit ihop på köksgolvet fullt koncentrerad på att få luft och H greppade adrenalinsprutan och stack den genom mina byxor i låret med våldsam beslutsamhet, jag hade ont i låret/benen hela natten och ett stort blåmärke som minne. ;-)
Ingen kan komma och säga att H inte hjälper till när det krisar, min älskade älskade man.

När H var nere vid porten för att öppna för ambulansen lyckades jag ringa mamma och väsa att jag inte kunde andas och väntade på ambulans. Så här efteråt är jag alltid lika förvånad över att jag ringer till mamma när jag får en astmaattack. Det har jag gjort varje gång det hänt, trots att hon inte kan hjälpa mig ett dugg. Om jag varit klar i huvudet och inte haft panik så skulle jag aldrig i livet välja just mamma att ringa till i en nödsituation. Jag undrar om det är något som sitter kvar sedan jag var liten och fick astmaanfall och mamma var med mig upp till sjukhus. Fast då var jag var så liten att jag inte längre har något minne av det, men det kanske finns inkodat i min hjärna att vid astmaattack så ska jag skrika efter mamma. Trots att jag nu är 32 år.

Sedan blev det ambulansfärd till akuten, men jag började må lite bättre redan efter adrenalinet, det öppnade upp halsen och jag fick lättare luft, men jag var fortfarande panikslagen och hade svår astma. H följde med som stöd förstås. Jag fick betapred (kortison) och syrgas i ambulansen och på akuten blev jag snabbt inrullad på ett rum och fick hjälp. Jag har alltid blivit bra bemött av sjukvården när det gäller astma/allergichock. Jag får hjälp direkt och behöver inte vänta i något väntrum. men det här med ozon och varningen till allmänheten hade ingen inom sjukvården hört talas om. Det måste vara något "nys" sa ambulanskillen när H försökte förklara.

Efter medicinering och syrgas blev jag sabbt bättre och ville åka hem, läkaren föreslog att jag skulle stanna över natten för observation, men det hade jag inte det minsta lust med, jag ville hem. Hem till Kajsa, hem till tv-soffan, hem till datorn. Efter blodprov och recept på kortison och allergimedicin och med ny adrenalinspruta till hands så fick jag åka hem. Bra.
Måste tillägga att jag hade dom nya träskorna på mig under ambulansfärd och akutbesök och blev glad bara av att titta ner och se dom på mina fötter. Vilken underbar kryssning!

Jag hade svårt att sova i natt för hjärtat slog alldeles för fort på grund av adrenalinet. Svårt att sova när kroppen är på högvarv men man trots det (eller på grund av) är dödstrött.

I dag mår jag bättre, fortfarande väldigt trött och fullproppad med kortison. Mamma och pappa har hämtat Kajsa och tagit med henne till Björsund, jag vågar inte gå ut i dag utifall det fortfarande är ozon och pollen i skyhöga nivåer i luften, jag vill inte utmana ödet. Kajsa har det bättre där ute i gröngräset med sina favoritpersoner än instängd här hemma med mig.

I dag bär det iväg till Stockholm och Finlandskryss. Vad roligt det ska bli! Ska bli så skönt att hinna umgås ordentligt med min syster och komma bort lite. Den här kryssningen får nog räknas som min semesterresa i år, för vi har inte ekonomi att ta oss iväg på mer, och H ska jobba hela sommaren. Så resten av sommaren blir  sol och bad i Björsund, vilket inte är helt fel. Dessutom ska jag hälsa på S och hennes dotter i Håcksvik senare denna månad och det ska också bli roligt.

Jag är lite piggare i dag, äntligen. Jag hade en riktigt bra dag i går också, då mamma kom ut till stugan och hjälpte mig att sätta potatis, morötter, dill, rädisor och lök. Jag planterade en hel del frön också, krasse och solrosor. Nästa vecka ska H och jag ordna med vår "blomsteräng" där vi bland annat ska ha vallmo blandat med olika sommarblommor.  Det ska bli så roligt att se om mina frön kommer upp, om det blir någonting av det. Det är första gången jag har en trädgård att sköta och det är mycket roligare än vad jag hade förväntat mig. H och jag ska gräva en ny rabatt också nästa vecka där jag ska sätta rosor.

Det känns som det är vädret som styr min hälsa just nu, alla regniga dagar i stugan hade jag ont och var svintrött, så fort solen tittade fram så är jag pigg. Jag hoppas på mycket sol i år. ;-)

Jag är på strålande humör i dag och ser verkligen fram emot kryssning. Mitt enda problem är vad jag ska ha på mig, alla kläder är små vilket beror på att jag har blivit större, inget roligt att tänka på. Så jag ska inte tänka på det nu, utan rota i garderoben och se till att hitta någonting jag kan ha på mig och som både är snyggt och sitter bra, det måste finnas något.. Gourmetkryssning. Passar syster och mig som handen i handsken. ;-) Vinprovningen också.

Nu ska jag packa ryggsäcken, prova ut kläder och sedan ta med Kajsa på morgonpromenad.

Önskar att jag visste vad jag skulle skriva, men jag känner mig tom i huvudet. Vill vara pigg, ha en bra dag och få lite ork och kraft, för att vara så här trött och seg dag ut och dag in, tar oerhört på psyket. Jag är uttråkad, men för trött för att orka fundera på det.
Jag har sovit drygt 12 timmar i natt, och skulle lätt kunna lägga mig nu och sova i tre till. Kajsa och jag har varit på en ynkligt kort promenad, eftersom jag trodde att jag skulle piggna till av lite luft och skog, men jag har noll kapacitet. Jag släppte lös Kajsa så hon fick springa på gärdet och i skogen, så han hon får motion i alla fall, sedan gick vi hem igen.

Jag är glad att vi är i stugan och att jag kan sova hur mycket som helst utan att få dåligt samvete.

I dag ska grannen hjälpa mig att sätta på sommardäck på bilen, jag är sent ute i vanlig ordning, men bättre sent än aldrig. ;-)

Jag är ute i stugan igen, tillsammans med Kajsa förstås. Det är väldigt tråkigt väder, det regnar och blåser. Jag ska snart göra eld i spisen så att det i alla fall blir mysigt inomhus.
Helgen med Valborg och första maj försvann rätt obemärkt, i lördags träffade vi min syster med familj som planerat och drack öl och åt god mat och hade en toppenkväll. H var på riktigt bra humör och drog med sig syrrans man ner till puben för att dricka wiskey, medan jag och syster satt kvar i lägenheten och pratade.
I lördags var både H och jag bakfulla och slitna och hade ingen större lust att hitta på något annat än att äta en god middag och se på tv. Så någon Valborgsbrasa blev det inte för vår del.

I går vaknade jag och var tröttare än vanligt och hade väldigt ont i benen (hade högklackade stövlar i lördags. dumt.) så jag fick inleda med tiparol och alvedon innan jag kom upp ur sängen. Tappade humöret direkt och ville bara sova resten av dagen. Samtidigt som jag absolut ville ut till Björsund för att få en chans att vila upp mig till kryssningen på fredag. Med andra ord kom Kajsa och jag hit igår och installerade oss och eldade lite för att få upp värmen i stugan och sedan sov jag middag i tre timmar, tittade på en dvd-film och gick och la mig tidigt. I dag är jag lika trött och har fortfarande väldigt ont, och till min fasa även ont i halsen vilket tyder på förkylning i antågande, det passar INTE så här ett par dagar innan kryssningen. Jag ska försöka ignorera förkylningen och förhoppningsvis lyckas skjuta upp den till efter kryssningen, väl hemma från den så gör det ingenting om jag däckar ett par veckor.